Tinnitus? Nej det var ljudkonst
Isabelle Ståhl. Ibland upptäcker man plötsligt sig själv i en situation och frågar sig stilla hur man hamnade där och varför man utsatte sig för den.
Som när jag var på releasefesten för en ny absurdistisk diktsamling för några veckor sedan. Poeten som skrivit diktsamlingen har kallats Sveriges just nu viktigaste författare och publiken var gråtfärdig av förväntan när han klev upp på den mörklagda scenen. Snart stod det klart att han inte tyckte att det räckte att bara läsa upp dikterna utan skulle ackompanjera dem med sin "ljudkonst". Ljudkonsten lät som en blandning av tinnitus, pipet från tv:ns testbild och ett hjälplöst djurs utdragna dödskamp. Vissa ljud gjorde fysiskt ont att lyssna på och just de ljuden tyckte han var så bra att han spelade dem på repeat i flera minuter samtidigt som han mässade osammanhängande nonsensord med låg, ödesmättad stämma. Eftersom det skulle se obildat ut att hålla för öronen fick jag hålla god min i elakt spel.
Uppläsningen pågick i fyrtiofem minuter men kändes som flera timmar. Jag tänkte längtansfullt på plastglasen med vin som skulle serveras när det var över och funderade på hur mycket lättare det hade varit att stå ut med det här om vi bara kunde ha fått spriten innan showen började. Den äldre kvinnan bredvid mig vred sig besvärat på stolen och såg ut som att hon höll på att få en hjärtattack.
När de skärande missljuden för ett ljuvligt ögonblick tonade bort och jag trodde att allt var över tryckte poeten igång ett blixtrande stroboskop och började vråla hysteriskt som ett åttamånaders spädbarn samtidigt som han skuttade upp och ned i någon slags psykotisk dans. Varför, tänkte jag, varför. Nu skulle jag ha kunna ha varit hemma och tittat på Bonde söker fru.
Kvinnan bredvid mig reste sig och gick. Resten av publiken satt förtrollad kvar med tindrande, blanka ögon. När det äntligen var över överföll de honom med lovord. "Det här var det vackraste jag sett på åratal. När du skrek började jag nästan gråta".
Jag sade till honom att jag tyckte att det lät lite som tinnitus. "Nej, det är ljudkonst", svarade han.
Och jag tycker ju egentligen om absurdistisk poesi och uppskattar verkligen alternativa kulturuttryck. Men vissa alternativa kulturuttryck får mig mest att längta hem till en amerikansk actionkomedi på tv3.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus