Livet förändrades i ett slag

Magnus Karlsson begrep att något inte stod rätt till och bad dottern Matilda om hjälp till sängen. Drygt två veckor senare återfick han medvetandet. Nu i en lika främmande som oregerlig kropp. Från hektiskt krögarliv, genom totalt mörker till rehabträning och brinnande revanschlusta. Varje dag är en kamp mot den förbannade hjärnblödningen.

Porträttet. Han blev vresig, otålig och skällde för minsta bagatell. Det mesta i livet var förändrat efter stroken och det hände att sönerna inte kände igen honom och blev rädda. En dag kröp Karl, den minste, intill mamma. Med tårar i ögonen konstaterade han att han aldrig mer skulle få spela bandy med pappa på asfalten mellan radhusen i Johanneslust. Inget var som förut. Innan mr Stroke, den ovälkomne och efterhängsne gästen, knackade på dörren.

Våren 2010 var olyckan framme. Närmare bestämt 19 april. Magnus Karlsson, då nyss fyllda 42, och hustrun Tina hade precis gjort klart med att ta över Hotel Klippan, som komplement till lunchkrogen Tobaksbolaget i hemstaden Malmö.

– Jag var hemma på förmiddagen med två sjuka barn, men smet iväg ner till jobbet en sväng som jag brukade. På kvällen skulle det bli bolagsstämma, så jag tog med mig lite pappersarbete och åkte hem och avlöste min hustru, berättar Magnus.

Han satte sig och gick igenom ritningarna för en planerad ombyggnad av Tobaksbolaget, plus lite annan administration.

– Plötsligt kände jag att högerhanden domnade av och jag tänkte att jag behövde en liten paus. Så jag kallade på min dotter: "Matilda, vill du hjälpa pappa in till sängen?", sa jag. Sedan bad jag henne att inte ringa mamma, för jag behövde ju bara vila en stund.

– Jag var helt borta, och inte medveten om min existens förrän mer än två veckor senare. Då hade jag varit inlagd i Lund och på intensiven i Malmö.

Men det var på en vanlig avdelning han återvände till livet, det är därifrån han har sina första minnen från livet i ny skepnad. Han berättar hur han satt i sin rullstol utanför rummet och tittade på folk och hur några nikotinberoende sjuksyrror tyckte att han såg ensam ut. Så de tog med honom rutinmässigt när de skulle ut och ta ett bloss i friska luften.

– Jag vet inte vad de fick ut av det, men vi småpratade en del och det kändes bra. Över huvud taget har hela sjukhusvistelsen varit positiv, jag kan inte klaga på något.

Sakta anpassade han sig till ett nytt och helt annorlunda liv. Det fanns liksom inget alternativ till att gilla läget.

– Saker och ting hände successivt, jag började minnas mer och mer. När jag låg i Malmö testade jag att para ihop några enkla barnklossar... och fattade inte någonting. Sedan var jag iväg på rehabilitering på Orups sjukhus i Höör och när jag kom tillbaka ett par månader senare kändes samma test bara löjligt. Hjärnan är bra på att återhämta sig.

Någon gång i mars förra året fick han på allvar tillbaka gnistan. Han bestämde sig för att skippa taxiresorna från dörr till dörr och åkte i stället buss och promenerade till de regelbundna rehabträningarna.

– Jag var väldigt skällig och vresig mot killarna och jag insåg att det inte kunde fortsätta. Så jag tog helt enkelt ett steg tillbaka när jag kände att jag hade en dålig dag.

– Vi införde en del praktiska saker för att underlätta, eftersom det blev lite rörigt i hjärnan. Karl och Gustav fick mobiltelefoner tidigare än tänkt och vid ytterdörren i hallen satte vi upp en griffeltavla där ungarna kan skriva upp var de finns, så att vi har koll på varandra.

En rockad av jyckar ingick också i förändringen. Viggo, en krävande vorsteh, byttes mot Emmet, en mer lätthanterlig korsning av chihuahua och toy terrier.

Att det hektiska jobbet inom restaurangbranschen är boven i dramat råder knappast något tvivel om. Ändå pratar Magnus Karlsson om att återvända till den värld han kan bäst, och som satt sina spår. Jobbet på svågerns reklambyrå har visserligen gett honom en kick, men det stora suget handlar om att träffa människor. Och det var ju därför han gjorde sitt val en gång i tiden i ungdomens Helsingborg, där mamma förresten jobbat i skolbespisningen bland annat på Norrehed och i Maria park.

– Jag gick i en stökig klass på Fredriksdal och trivdes väl inte så bra. Pappa tog mig ofta med när han hade representation på någon krog. Jag gillade den miljön, och satt och studerade servitörerna och all maten de bar in.

– Det var faktiskt på Oscar på Sundstorget som jag bestämde mig. Vi blev serverade flamberad kiwi och jag tyckte det var jättehäftigt, rena eldshowen. Så det blev restaurangutbildning på Rönnowska skolan, med bra stämning och duktiga lärare. Bara positiva minnen.

Sedan jobb på klassiska LB-färjorna och SFL, därefter bland annat på gourmetkrogen Karl XIV, Grand i Lund, Hotel Öresund i Landskrona och så småningom diverse egna projekt.

– Jag har alltid gillat att laga mat men det var ändå kontakten med gästerna som tilltalade mig mest och som styrde valet. Arbetet i köket blir rätt monotont, man svabbar golvet och sen går man hem. Nästa dag är det samma visa. Nej, servicebiten är min grej.

På nystartade Scandic Star i Lund började han som förstekypare och avancerade till restaurangchef, men än större betydelse fick ett ögonkast vid kaffeautomaten.

– Det var där vi möttes, min hustru Tina och jag. Hon var inkallad som extra servicepersonal och jag var bankettmästare, och så fick vi syn på varandra vid kaffet. Sedan dess har vi hängt ihop. Vi har smitt gemensamma planer, ofta när lugnet lagt sig efter klockan nio på kvällen. Ja, så speciellt mycket tv-tittande blir det inte här hemma.

– Vi har inrett vardagsrummet som matsal och försöker äta tillsammans allihop. Det är ett av tipsen jag vill ge, att man inte ska slarva med måltiderna. Frukost har jag väl aldrig varit världens bästa på, och så hade jag ett blodtryck som låg på gränsen. Jag kunde gå i T-shirt för jämnan, det liksom pumpade kan man säga, och jag var ständigt varm. Att lyssna till kroppen är förstås jätteviktigt. Jag skulle precis ha kollat blodtrycket när jag fick min allvarliga stroke. Trots allt kom den som en blixt från klar himmel.

Vi sitter på barstolar i köket och dricker förmiddagskaffe. Magnus högersida är märkt av den där blixten, han haltar när han går och armen är långt ifrån funktionell.

– Klart att även personligheten har förändrats. Förut var jag den som tog kommandot, höll tal och stämde upp snapsvisor om det var fest. Det är lite lugnare i dag...

– Jag har aldrig varit någon idrottskille men jag ska börja på Friskis och svettis och mina föräldrar har köpt en Christiania-bike till mig.

– Vi tvingades sälja Tobaksbolaget. Tyvärr har det varit strul med betalningen och familjeekonomin är inte den bästa. Jag har fått tillbaka körkortet men en handikappanpassad bil kostar.

Han berättar att han numera är noga med att vara ute i god tid, att saker och ting låser sig om han blir stressad och han anpassar sig – om det handlar om att laga en middag till ungarna eller åka tåg och buss till Landskrona för att hålla föredrag på gamla arbetsplatsen Hotel Öresund.

Han planerar att komma ut mer och berätta om livet efter slaganfallet, närmast på Dunkers kulturhus i Helsingborg på fredag.

När vintersolen lyser in genom köksfönstret ser han rätt kaxig ut.

– Sjukdomen sätter gränser och armen har så gott som blivit utdömd.

Ganska omotiverat skiner han upp, men allt har sin förklaring.

– Det sporrar mig. Jag fungerar så, säger han.

Där ute, på asfalten mellan radhusen, spelade Magnus och sonen Karl förresten efterlängtad landbandy redan förra vintern. Mot alla odds blev det så.

– Karl vann, berättar pappa.

Fast sanningen är egentligen lite mer komplex. Det var nämligen en match utan förlorare, och med två segrare.

Per Ohlsson per.ohlsson@hd.se042-489 90 28