Den lilla vita bilen
Bildmaterial
Patrik Lundberg.
Patrik Lundberg. Pang! Motorhuven flög upp och la sig som en fläskkotlett över framrutan. Sedan blev min uppsyn lika mörk som kvällshimlen utanför.
I 110 km/h färdades jag fram på en högtrafikerad motorväg utan tillstymmelse till sikt. Hur jag lyckades manövrera bilen till vägrenen utan att krocka är för mig en gåta.
Det är ungefär nu jag borde förstå vilken gåva livet är och:
1. Bli frireligiös.
2. Ta tjänstledigt för att fiska krabbor i Norra ishavet.
3. Lämna allt för att bosätta mig med mårdhundarna i sydöstra Sibirien.
Nej, i stället sitter jag och letar ny bil på Blocket och låtsas som ingenting. Samtidigt tänker jag på hur min mörbultade, lilla vita pärla har tjänat mig.
Som 18-åring hade jag vänner, fler än vad de flesta hade. Först i dag vet jag vilka som var och är äkta, men det hade jag ingen aning om då. Det gick inte en helg utan att någon ringde och bad om skjuts. Jag var en vän med en bil och jag lät mig utnyttjas för att säkert ha någon att umgås med.
Min största rädsla är fortfarande att mina vänner ska överge mig. Att jag ska bli den som vaknar med en hemskhet i sitt bröst. Att jag ska bli den som pressar i sig mackor om kvällen för att undgå tragiken i att alltid laga mat ensam.
Dagen efter olyckan for jag till Leksand för att bevaka Melodifestivalen. Jag har bekantat mig med några av journalisterna, men har inte blivit mer än tjenis med dem. Jag skippade middagen för att slippa sitta själv, för att inte behöva fråga någon och riskera att mötas av ett nej.
Hjärnspöken och illusioner. Jag är en idiot, jag vet. Men jag tänker på dem som alltid har det så.
Den här texten tillägnar jag alla barn som inget annat önskar än att ha någon att leka med på rasterna.
Alla tonåringar som sitter hemma när alla andra är på fest.
Alla vuxna som dåsar framför tv:n och längtar till morgondagens jobb för att få prata med någon.
Alla pensionärer som ringer sina barn och barnbarn, men som sällan får något svar längre.
Ni är mer än alla de uslingar som har ställt sig in, mutat och fjäskat sig till sina relationer. Ni är svanar och ekar, unikum med både vingar och rötter. Era hjärtan är vilande vulkaner.
"Man vänjer sig", sjunger Kjell Höglund och han har rätt. Men ingen ska behöva göra det.
Jag tänker, ser och väntar på er.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus