"Jag valde att slänga peruken"

Förföriska lockar, backslick eller page. Rakade ben, håriga bringor och noppade ögonbryn. Hur vi väljer att bära vårt hår har genom alla tider varit ett effektivt sätt att uttrycka manlighet och kvinnlighet. Men för Sara Brohlin från Rydebäck finns inget val. För henne har det blivit en självklarhet att vara skallig.

När Sara Brohlin var 13 år tappade hon allt hår. Det började med några få tussar på huvudkudden, som snart blev fler och fler tills hela hjässan var kal.

– Jag gick med peruk fram till jag var 20, då jag bestämde mig för att skita i perukerna. Innan dess tänkte jag nog att det inte fanns något annat alternativ än att dölja min skallighet. För hår skulle man ha, säger hon.

Hennes föräldrar tog henne till en läkare som kunde konstatera att hon drabbats av alopeci, en sjukdom som gör att man tappar allt sitt hår.

– Mamma gjorde allt för att hitta ett botemedel som inte finns.

Alopeci kan drabba kvinnor och män i alla åldrar, men varför har forskningen ännu inte kunnat lista ut. De flesta med alopeci mår inte fysiskt dåligt på grund av sjukdomen, men för många kan det vara psykiskt påfrestande eftersom det så uppenbart påverkar ens utseende.

– Har du hår utgör det 60 procent av ditt utseende. Trivs du inte med ditt hår eller har en bad hair day spelar kläder och smink ingen roll, säger Saras man Niklas Brohlin.

Han är frisör och vet hur mycket håret kan betyda, både för kvinnor och män. I en annars rätt så ytlig bransch har han ofta djupa samtal med sina kunder. Håravfall är ett känsligt ämne för många, oavsett kön.

– Jag tror att känslan kan vara den samma för de män som drabbas, men det är mer accepterat för män att inte ha något hår. Det väcker inte lika stor uppmärksamhet, säger Sara Brohlin.

Hon och Niklas träffades på nätet för fem år sedan. Det blev många och långa nätter uppkopplade framför datorn innan de träffades och blev ett par.

– Det var något med hennes utseende som tilltalade mig. Jag skulle inte kunna tänka mig Sara med hår. Hon är så mycket kvinna ändå, säger Niklas.

I många kulturer förknippas ett långt, utsläppt hår med kvinnlighet. Genom historien har kvinnor som brutit mot lagar och normer ofta straffats genom att man klippt av dem håret. Att snagga dem har varit ett sätt att avsexualisera och förödmjuka dem. Uttrycket en lössläppt kvinna sägs komma från kvinnor som hade håret lössläppt. Det är därför som kvinnor inom flera kulturer döljer sitt hår.

Men för Sara Brohlin sitter inte kvinnligheten i håret. I tonåren kunde hon tycka att det var jobbigt att inte ha något hår när hon började intressera sig för killar. Men ännu jobbigare var det att hela tiden tvingas dölja sin skallighet.

– Att bära peruk var som att bära på en hemlighet.

Varje gång det uppdagades att hon inte hade något hår, som en gång på en fest då peruken trillade av, blev det besvärligt då hon var tvungen att förklara sig.

– När jag släppte peruken kändes det som att jag inte längre behövde gå och gömma mig. Ofta är det väl så att man belyser det man är stolt över och jag hittade andra fördelar med mitt utseende.

Till en början tappade hon bara håret på huvudet. I dag har hon inget hår alls på kroppen. Att tappa ögonfransarna och ögonbrynen har varit det jobbigaste, till och med värre än att tappa håret på huvudet tycker hon.

– Jag tycker att de gör så mycket med ens utseende, de ringar in ansiktet och fyller en funktion när det gäller svett och smuts. Men däremot tycker jag att det är rätt skönt att slippa raka mig under armarna och på benen. Jag är ändå inte den som hade valt att ha buskar under armarna.

I Sverige tros 150 000 personer ha alopeci, men det är sällan den syns eftersom många väljer att bära peruk. Att Sara Brohlin valt att kasta peruken gör att hon ofta får kontakt med andra med alopeci. Personer från hela världen skickar vänförfrågningar när de ser hennes profilbild på Facebook och många med peruk ger henne uppmuntrande kommentarer.

– Jag tror att nästan alla som drabbas får någon form av identitetskris. Det är många äldre som säger att de hade gått utan peruk om de hade varit i min ålder. Men jag tror att det många gånger är en ursäkt, vill man så kan man.

Men det har som sagt inte alltid varit lätt för Sara Brohlin heller. Hon har fått lägga mycket tid och energi på att stärka sin självkänsla.

– Nu är det så här det är, och jag är nöjd med det. Att inte ha något hår har blivit en del av min identitet. För mig skulle det vara konstigt att plötsligt ha hår igen. Jag tror att det handlar mycket om hur man själv förhåller sig till det. Även om jag mått dåligt ibland, har jag aldrig tänkt att det här skulle hindra mig från att träffa killar eller få det jobb jag ville ha. Aldrig. Det har inte funnits i min värld.

Hennes kala hjässa brukar dra blickar till sig. Att som kvinna inte ha något hår provocerar en del. Det har hänt att folk ifrågasatt hennes frisyrval och undrat vad det egentligen är hon försöker säga med att vara snaggad. Andra tycker synd om henne och tror att hon har cancer.

– Jag brukar skämta om det. Det brukar stilla folks nyfikenhet, säger hon.

I dag jobbar Sara Brohlin som coach på ett företag i Helsingborg. Hon tror att hennes liv till stor del har påverkats av att hon ser annorlunda ut. Dels när det gäller hennes yrkesval, dels när det gäller hennes värderingar.

– Jag brinner för orättvisor, och jag vill hjälpa dem som behöver det. Om man själv varit i en situation då man upplevt att man är annorlunda tror jag att man lättare kan sätta sig in i hur det är för andra. Annars kan man inte fullt ut förstå hur det är.

Cecilia Franck
cecilia.franck@hd.se 042-489 91 00