hd.se
Sång till augusti 2011
Sommar. Förväntningar.
Semester. Förhoppningar.
Så lätt att det blir krav och kval och klump i magar och dålig eftersmak.
Söker frid i minnet, i min sång till augusti 2011:
Du kan vakna nu älskling,
men bara om du vill.
Jag mötte morgonen på ängen här på Österlen tillsammans med korna, såg sädesärlor i deras spår.
Solen tvekade att höja sig över tallarnas toppar, daggen i gräset dröjde sig kvar längre än i går.
Vi går mot höst nu älskling, men jag är inte längre rädd.
Du har lärt mig att se skönheten i ett novemberregn.
Du kan vakna nu, älskling,
men bara om du vill.
Jag har kört den där milen till vårt närmsta bageri, där 08:or surdegsträngs om högsommardagar.
Ett fullkorn och ett dinkel väntar på dig, men ingen brådska, bröden går ingenstans.
Jag gick mig hel i går, älskling,
längs Östersjöns rand.
Några timmar med havet till vänster, sand och skog till höger och livet rakt fram.
Bara måsarna hörde min sång, bara snäckorna såg min gråt, framme vid Löderups strand kunde campingfolket se en man som kommit hem.
Du sover än älskling,
ta dig tid.
Jag kan dina andetag och hör att du vill leva i drömmarnas värld en halvtimme till eller så.
Jag låter allting vara,
en stund av stillhet och frid i vårt hyrda hus.
Disken från middagen står där som ett minne av gårdagens skördefest. En kvarglömd rödbeta i kastrullen ser ut som jag gjorde i maj.
En snart färdigstickad tröja till ditt första barnbarn vilar på en stol, ditt sätt att lära ett känna ett ofött barn. Nytt liv, ny människa, kärleken får växa ännu ett steg mot oändligheten.
Boktraven på bordet, "Norwegian wood" ligger överst, den enda du inte hunnit igenom. Mina tummade korsordstidningar ligger trötta bredvid.
Du kan vakna nu, älskling,
men bara om du vill.
Jag hoppas att kaffekokarens flämtningar inte stör dig.
Jag tar en kopp med mig ut i trädgården, huttrar, hämtar min fleece.
Rödhaken har klarat ännu ett dygn i sitt unga liv och far rundor på låg höjd efter föda. Orädd, kanske för modig för sitt eget bästa, jag räddade den från en hök häromdagen.
Var går gränsen mellan mod och dumdristighet, varken rödhaken eller jag har nog svaret.
Är jag rädd för.
Eller trygg med.
Eller viss om.
Molnen drar in från nordväst, älskling,
över vårt hus och vår bygd.
Svalorna har flugit lågt mest hela sommaren, vad gör väl det, det finns ju kläder mot allt, det är inte solbränna – det är rost.
Inte många ljumma kvällar, vi hann inte träffa alla vänner, någon soffa blev aldrig köpt.
Det blir inte alltid som man vill eller trott,
det blir bara något annat i stället.
När du vaknar, älskling,
vill jag gå hand i hand över ängarna.
Femhundra meter till den plats där vi sa ja till varandra, för några år sedan, alldeles nyss.
Dag Hammarskjölds meditationsplats, välsignad, ett altare av sten med det inhuggna ordet pax.
Pax, frid och fred – vad som än händer.
Jag har lagt ner mina vapen i den inre kampen mot mig själv.
Jag är här, jag är nu, jag är fri.
Jag hör de där ljuden, älskling,
inifrån vårt sovrum.
Du suckar dig till vaket tillstånd, snart prasslar du med täcket, frigör dig från nattens kokong.
Nu,
jag hör och vet.
Innan vi packar – en kyss.
Textförstoring
Dela
Kommentarer
- Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
