Ofrivilliga irrvägar

Så är det back in business igen. Nyrenoverad och rehabiliterad. Och tillbaka med Klarspråk, nu varje vecka. Tack kära läsare, det är er förtjänst.

Om kroppen är som ny, så undrar jag ibland hur det står till med knoppen. Ja, inte så att jag tror att jag är knäpp – inte mer än vanligt alltså – men jag tycker mig ha fått svårt att hålla flera bollar i luften samtidigt. Det blir svårare och svårare att förstå hur jag kunde hinna med heltidsjobb, hus med trädgård och två barn med en massa fritidssysselsättningar som krävde skjuts än hit, än dit. Bara jag tänker på det nu så här långt efteråt blir jag matt. Utan en partner och en snäll farmor hade det varit stört omöjligt.

Som pensionär borde det alltså vara hur lätt som helst att få det hela att rulla på. Men det verkar som att ju mer tid det finns, ju mer tid går det åt. Den tar på något vis fortare slut.

Kanske för att det är så lätt att bli distraherad av något på vägen. Utvikningarna blir fler och svårare att hitta tillbaka ifrån. Alltså, jag bestämmer mig för att hänga upp tvätten. Men på väg till tvättmaskinen går jag förbi disken och inser att diskmaskinen måste sättas på. När detta är gjort har tanken på tvätten liksom försvunnit sin kos.

Jag känner tydligt av att det är något jag glömt. Men vad? Går tillbaka till den sköna stolen och tidningen. Då kommer jag på det. Det enda positiva är att det blir en hel del gratis motion, ner och upp ur stolar, upp och ner för trappor. In och ut, fram och tillbaka… Sånt tar tid.

Som häromdagen. Skulle gå min stavtur och ville mäta den med GPS:en. Är på jakt efter den ultimata turen, sådär fyra kilometer på tre kvart. Lagom för en som vill hålla sig i form och samtidigt matchvikten. Utan risk för skador. Har nämligen tagit lärdom av att för mycket skämmer. Som när jag var med i en stegtävling för några år sedan och drog på mig en hälseneinflammation.

Ja, ni märker. Nu blev det en utvikning igen. Åter till GPS:en. Det är makens och han var inte hemma för att hjälpa mig nollställa den. Sånt gör mig alltid frustrerad. Att behöva läsa manualer eller få hjälp med tekniska apparater. De ska liksom bara fungera med vanlig logisk knapptryckning.

Det gör icke denna. Nollställningen var dold bakom flera ologiska kommandon. Till slut gav jag upp, tog på mig walking-skorna och gav mig av. Då insåg jag att jag lagt av glasögonen, vände om, låste upp och letade. Inga glasögon. Tills jag såg mig i spegeln. De satt uppskjutna i håret ovanför solskärmen.

Låter det som ett klyschigt skämt. Jag lovar, det kändes inte alls så då. Jag blev ursinnig och tvivlade åter igen på min mentala hälsa. Fast stavturen gick extra fort sen!

Tjerstin Thorsén
tjerstin@gmail.com