Nya vyer för Skånes färska hövding

Skåne har en ny landshövding. Margareta Pålsson flyttar från timmerstuga på Söderåsen till residens mitt i Malmö, och inleder med att välkomna en kinesisk delagation till Lund. Den stora världen öppnade sig när lågstadieläraren från Kärreberga lockades med i hembygdsförening i Kvidinge.

Adjö till tidiga skogspromenader, gula rapsfält och lantluft. Kockska huset i tegel, Hotell Kramers nyrenässans och Stortorget med Karl X Gustav i brons – så ser de nya vyerna ut.

Margareta Pålsson är handplockad för att bli Skånes ansikte utåt. I ett län som historiskt styrts av höga herrar. Eller vad sägs om prins Kristian (sedermera Kristian V), Magnus Stenbock, Georg Bogislaus Staël von Holstein, Gotthard Wachtmeister, Gustaf Tornérhjelm och Robert De la Gardie? Totalt sett betydligt fler von än son.

– Jan Björklund var snabbast att gratulera. Jag fick ett sms direkt från regeringsmötet när beslutet togs... Fast då hade jag redan vetat det själv i nio dagar.

Det började med att någon frågade lågstadieläraren om hon ville engagera sig i hembygdsföreningen i Kvidinge. Så värvades hon via kyrkopolitiken till kommunfullmäktige i Åstorp. På den vägen har det varit.

– Samhällsplanering och sociala frågor var det som intresserade mig mest. Inte skolpolitik från början.

Via ordförandeposten i Åstorps oregerliga kommunstyrelse – där namn som Gösta Brodin, Tony Wiklander och Conny Prisell ofta stal rubrikerna – hamnade hon i riksdagen. Där var det, jämfört med på hemmaplan, ofta lättare att komma överens.

– Till och med under mitt absolut sista fullmäktige före sommaren förekom påhopp och oförskämdheter, och jag har partikamrater som gråtit floder. "Här måste bli bättre ton", var det någon som mycket riktigt påpekade nu senast. Fast vi behöver väl inte prata om det där, ber hon men kan ändå inte låta bli en liten jämförelse.

– Den parlamentariska situationen i riksdagen är densamma som den ofta varit i Åstorp. Jag har suttit som ordförande och ledamot i viktiga utskott i Stockholm, men trots att Sverigedemokraterna haft vågmästarrollen och blocken varit oeniga så har det aldrig hänt att någon betett sig illa.

Hon har Nordvästskåne för sina fötter, men nu flyttar hon från timmeridyll med grästak till ett residens på 1 000 kvadratmeter och med anor från 1500-talet. Öppna landskap på Söderåsens sluttning byts, efter 40 år, mot väldiga ytor i mitt i Malmö.

– Som landshövding har jag boplikt där nere och 270 kvadratmeter att möblera privat. Nationalmuseum lånar ut tavlor till den officiella delen av huset och det är fint som hundan.

Men hon tror på ett liv efter hedersuppdraget och kommer att vistas hemma på Åsen så mycket det går.

– Titta nere till vänster om träddungen, där ligger den nedlagda byskolan i Kärreberga, säger hon och pekar mot sin gamla arbetsplats på andra sidan riksväg 21.

Margareta Pålsson ser plötsligt bekymrad ut. Hon ska bli hela länets hövding och myndighetschef över 450 personer. Det är inget ruttet jobb och visst är hon stolt.

Kollegor på motsvarande topposition i vårt avlånga land har försäkrat henne att det är det roligaste uppdrag de haft. Ändå, vi blickar ut över en bördig del av hennes eget rike, och pratar skola och sysselsättning. Ämnen som i dag är jordmån för oro.

Det svider i en lärarsjäl, och hon tänker inte gilla läget när hon ersätter näringslivsorienterade Göran Tunhammar.

– Det är väl det som kommer att märkas mest när jag tar över, att fokus flyttar från företag och företagande till skola.

Utbildningsfrågor får högre prioritet och hon hoppas kunna påverka utvecklingen i Skåne. Hon poängterar vikten av hög studienivå och våndan av låg sysselsättningsgrad och att här finns en skrämmande obalans.

– Vi måste se till att det stora flertalet klarar gymnasiet och att våra nya skåningar integreras bättre, säger hon.

Hon föddes som Carlsson och växte upp i Ljungbyhed, och fick tidigt smeknamnet Meta.

– Jag kunde inte säga Margareta, så det har blivit Meta genom åren. Utom under skoltiden i Klippan. Där var det strängt och där duade man minsann inte lärarna och där hette man sitt riktiga namn.

Både far och farfar var anställda på krigsflygskolan och mamma jobbade i restaurangbranschen. Själv tillhörde hon sista kullen elever som tog gamla studentexamen – allmän linje, social gren – med muntliga och skriftliga tentor.

– Det pratades inte politik hemma, det fanns över huvud taget inga sådana traditioner. Däremot poängterade mina föräldrar vikten av att sköta skolan och jag växte upp i en tid när allt var möjligt.

De var fem syskon och familjen Carlsson skaffade bil och tv och optimismen var stark.

– Det fanns, som jag minns, inga fattiga människor i Ljungbyhed. För att uppleva det fick man åka till mormor i Snuggarp. Hon hade utedass och det var primitivt och min egen mamma gick bara i skola i sex år, mer hade man inte råd med.

Skolloven hemma i Ljungbyhed innebar oftast arbete.

– Jag hjälpte till på Spångens gästgiveri. Sedan på NST:s Klippanredaktion, där jag var springsjas och så skrev jag lite. Dödsannonserna var rena skräcken, de fick bara inte bli fel.

Revoltåret 1968 sprang hon, oberörd av vänstervindarna runt om i världen, ut på skolgården i Klippan i vit mössa... och beslöt sig för att ta ett sabbatsår från studierna. Det blev ett långt sabbatsår.

– Jag hade hela tiden tänkt läsa vidare på universitet, men så började jag som kontorist på Per Nilsson möbler i Åstorp och trivdes himla bra. Ja, i stället avancerade jag till lagerchef och blev kvar i nio år och hann få två barn innan jag hoppade på utbildningen till lågstadielärare i Malmö.

Nu är det andra tider igen, definitivt mer nyckfulla, enligt nya landshövdingen.

– Största chansen att lyckas i dag är att födas med akademiskt utbildade föräldrar. På min tid räckte det med ambitioner.

Hon nämner två goda men vitt skilda exempel – kanadensiska provinsen Ontario och småländska kommunen Gnosjö – där skola och integration fungerat ovanligt bra. Hon vet, hon har varit där.

– I Ontario har de familjecenter vid skolorna som tar hand om både föräldrar och barn på ett helt annat sätt än här. Men det är klart, det handlar bara om arbetskraftsinvandring och engelska är kanske lite enklare att lära sig än svenska. Ändå, kåren drar åt samma håll och rektorerna är engagerade. På delstatsnivå har den kanadensiska skolan stark styrning ner till den lokala läraren.

– I Sverige är det mycket stängda dörrar till klassrummen och skolledare som inte alltid tar sitt pedagogiska ansvar. Vi måste kompetensutveckla och höja statusen igen. På min tid var det 4,5 eller kanske 4,6 i snittbetyg som krävdes för att komma in på lärarutbildningen. I dag väljer de bästa i varje klass knappast mitt gamla yrke.

Dessutom är skolan i Kanada inte alls lika avreglerad som den svenska.

– Men det är inte det som är problemet hos oss. Jag läste precis en undersökning som bekräftar att våra friskolor visst återinvesterar eventuella vinster i verksamheten.

För trettiotalet år sedan stod Margareta Pålsson i klassrummet nere i Kärreberga byskola och predikade för lågstadieeleverna. Skötte de bara sitt pluggande så skulle det gå bra i livet. Snart kom hon själv till helt annan insikt. I början av sin politiska karriär besökte hon Rosengård i Malmö och mötte en verklighet som mest av allt fostrade främlingskap.

– Om föräldrarna ligger hemma på soffan med en civilingenjörsutbildning eller liknande och inte lyckas ta sig in på vår arbetsmarknad, vad säger man då till ungarna? Knappast att sköter de bara skolan så ordnar sig allt...

Hon noterar att det ofta tar extra lång tid för kvinnliga invandrare att lära sig språket och komma in i samhället och känna delaktighet. En orsak, anser hon, är alltför generösa regler som erbjuder nyanlända lång föräldraledighet, även för barn som fötts i utlandet.

– Och vilka stannar hemma? Jo, mammorna. Ibland slår snällhet över i dumhet, konstaterar den nya landshövdingen krasst.

Som chef för länsstyrelsen har hon redan varit runt och hälsat på sin personal i Kristianstad och Malmö och på tisdag är det dags för första officiella framträdandet. Då välkomnar hon en kinesisk delegation till Tetra Pak i Lund. Sedan väntar besök hos en somalisk organisation i residensstaden Malmö. Uppdraget har börjat.

Meta Pålsson har alltid varit föreningsmänniska. I ungdomen mest inom idrotten och i scoutrörelsen.

– Jag var aktiv i bordtennis och min man och våra två barn har spelat fotboll. Själv har jag gjort en match i Kvidinges damlag, varken mer eller mindre. Jag började sent, när jag fyllt 30 tror jag. Vi mötte Åsljunga och jag satt på bänken med nummer 13 på ryggen. I andra halvlek kom jag in. Min pappa dömde faktiskt den där matchen och han såg minst sagt förvånad ut. "Varför är du med?", frågade han, och det kunde man ju undra. "De hade ingen annan", svarade jag.

– Allvarligt talat så blev jag rätt arg i folkskolan när det var klassturnering och vi ville ställa upp med ett mixat lag med både tjejer och killar. Men det gick ju inte för sig på den tiden, flickor skulle tydligen inte spela boll. Tänk så orättvist.

Tiden har gått och saker har förändrats. En del till det bättre...

– Jag har aldrig känt mig förbisedd inom det moderata partiet för att jag råkar vara kvinna, men i Åstorpspolitiken har man en lite sned bild. Vi är okej inom tjänstesektorn, däremot inte i de beslutande organen kan man väl säga. Feminist har jag aldrig kallat mig. Jag tror på människors lika värde. Tänk om jag skulle blivit landshövding bara för att det var tid att ha en kvinna. Nej tack, så vill jag inte ha det, säger regeringens företrädare i länet.

Per Ohlsson