Sanning och konsekvens

Efter snart tjugo år i livsmedelsbutiker har jag börjat lära mig vad jag vill ha.

Det tar inte längre två timmar att handla mat till familjen. Jag behöver inte fastna vid varje hylla som man lätt gör när man har tillräckligt med pengar för att ha ideologiska ambitioner, men inte riktigt koll på vad som är bäst för en själv och världen.

Schampo har aldrig varit svårt, jag tar alltid samma. Kläder köper jag inte i matbutiker även om jag har frestats att ta trosor i trepack, de sägs vara bra och det står ju inte Ica i baken.

Det svåra kommer vid frukt och grönt. Där kan jag bli stående och bolla ett äpple som har fraktats hela vägen från Chile mot ett från Nya Zeeland och undra var alla svenska äpplen har tagit vägen för att i nästa stund tänka att jag kanske kan stötta utvecklingen i tredje världen om jag tar några Pink Lady – de ser ju så goda ut.

Jag har lagt mycket tid i frukt- och grönsaksdiskar och inte har jag blivit så mycket klokare på vad som är rätt och fel. Det enda jag vet är att man måste kompromissa med sig själv om man vill slippa bli galen.

En mango från Indien mot några närodlade tomater. Färdigskuren sallad för latmaskar mot kronärtskocka, den lagar man ju från grunden.

En privat terrorbalans tornar upp sig i kundvagnen. En onödigt dyr burk oliver mot lågprisnudlar. En besprutad grönsak mot en ekologisk falukorv. Jag vet inte hur många gånger jag har närstuderat falukorvslapparna för att hitta högsta procent kött, bara för att nästa gång ha glömt alla siffror igen.

Jag försöker bojkotta allt som har matkedjans egen logga på sig. Jag vet att det är naivt att tro sig kunna påverka en av Sveriges största livsmedelskedjor, men jag ogillar att det snart står Ica, Coop och Hemköp på var och varannan vara. Är det tillräckligt billigt åker det tyvärr ner ändå.

Ingenstans är jag så inkonsekvent som i mataffärer. Miljön bryr jag mig egentligen bara om vid frukt och grönt. Framme vid konserverna är jag mer inne på estetik (finns det snyggare burkar än Muttis tomater?). Kyckling och fisk är en prisfråga och chips väljer jag bara utifrån smak.

Det är ingen vidare ordning.

Sen kompliceras det av att tingens tillstånd förändras, som nu med utsläppen i Vegeå.

Jag har länge valt Findus i frysdisken. Konkurrensen har inte varit särskilt hård. Kedjans egna ärtor eller Bjuvs och så klart vinner det som är NÄRODLAT.

Sen kom fiskdöden.

Nu ser jag bara döda ålar mellan majsen och spenaten. Ålar som ville leva långa liv fulla av fortplantningslekar och istället blev helt döda till följd av ett haveri på en grönsaksfabrik.

Så står man där med en förvirrad blick mot frysdisken.

I nästa stund börja jag tänka på Findus miljöchef. Han såg så ledsen ut på bilden i tidningen där han tittade ut över de misslyckade reningsdammarna. Kan man köpa ärtor på nån slags empatikvot?

Tursamt nog - för mig, inte för ålarna - är min betänketid inte så lång. Kycklingfiléerna får ju inte börja tina i kundvagnen.

Vid kassorna är alla svårigheter glömda.

Jag kommer att betala 1149 kronor och ändå lämna butiken med en känsla av tillfredsställelse. För allt jag ser är lakritsstången och skvallertidningen jag strax ska belöna mig med. Måns Herngren och Lena Philipsson är på omslaget. Jag vill veta allt.

Charlotte Ågren