Att satsa – och vinna

I veckan har regeringen utlovat satsningar på unga arbetslösa utan utbildning. Det är utmärkt. Det finns inget mer nedbrytande för ekonomin men framför allt självkänslan än att inte få ett jobb.

Jag vet, för jag har själv varit ung och arbetslös. Det är väldigt längesen men det känns som i går. Hopplösheten som gränsade till uppgivenhet att med all denna kunskap och massor av energi och lust att utföra stordåd gång på gång ratas. Hundratals ansökningar sändes iväg till anställningar som jag tyckte att jag passade som hand i handske till. De flesta arbetsgivare svarade inte ens. Ändå var jag minst sagt välutbildad med två akademiska examina. De valde en som de redan kände. Så gott som alltid en man.

Då, i början av 1970-talet, var det rätt nytt med så många välutbildade att välja och vraka mellan. Särskilt ovanliga var vi unga kvinnor. Arbetsmarknaden hängde inte med. Det skulle vara en med snopp, helt enkelt. Det hade ännu inte blivit inne i mediebranschen med arg, ung kvinna.

I dag är det svenskfödd som gäller. Och precis som för 40 år sedan ska den jobbsökande vara ung, knappt 25, och samtidigt ha minst tio års erfarenhet. För en utlandsfödd hjälper det inte ens att vara välutbildad med tio gånger bättre meriter än sina medsökande. Har du ett svåruttalat efternamn och saknar en mor, far, faster eller bror som redan är känd av arbetsgivaren är det kört.

Eventuellt kan det gå bra ifall du är ”socialt kompetent” och ser osedvanligt bra ut. Precis som om blyga och inte lika vackra människor skulle vara sämre på att jobba. Sånt oerhört slöseri! Med människor, kompetens, ungdomlig entusiasm. Och för samhället, oss alla.

Själv fick jag till slut jobb genom Ams, som det hette på den tiden, och så småningom överlevnadsjobb som vikarierande chefssekreterare. Jag kunde ju skriva maskin gubevars. Men chansen att visa vad jag gick för inom mitt yrke fick jag först genom kontakter. Det tog lite tid eftersom jag också var ett slags invandrare om dock bara från Mellansverige. Mina kontakter fick jag i alla fall bygga upp på egen hand.

Vore jag arbetsgivare skulle jag ta mig en allvarlig funderare. Bakom ett konstigt namn eller ett tillbakadraget, kantigt yttre kan dölja sig pärlor med kunskaper och egenskaper ingen av de charmiga sökandena ens har funderat över att skaffa sig eller utveckla. Och som med bara ett uns uppmuntran kan fås att blomma till hela företagets fromma.

Trodde det var ”våga och vinn” som gäller i företagarbranschen. Eller gäller det bara kapital i form av sedlar och mynt?

Tjerstin Thorsén
tjerstin@gmail.com