Öppet brev till mina döttrar

Snartsexåringen och Drygttreåringen.

När pappa, det är jag, gick ut skolan för drygt 20 år sedan föddes internet (internet, det är det ni i dag kallar “koppla upp” och som finns i den bärbara datorn men framförallt i mammas och pappas smarta telefoner).

Eller föddes och föddes, det var då allmänheten släpptes in i värmen och i dag har drygt två miljarder människor tillgång till internet.

Två. Miljarder.

Det är jättemånga människor.

Men bara drygt 30 procent av alla som bor på planeten Jorden, ni vet den där runda blå/gröna lampan ni har på ert rum, har i dag möjlighet att koppla upp.

En. Av. Tre.

Tänk så här - om ni har tre pärlplattor så är det bara en av dessa som har taggar där det går att sätta fast pärlorna på. Lite åt det hållet.

Så lite ödmjukhet inför det faktum att ni överhuvudtaget kan koppla upp hade varit klädsamt.

Före internet fanns det inga färglada hemsidor att klicka sig fram mellan. Om vi till exempel ville “Gissa bajset” var vi tvungna att slå upp pluttarna i en bok för att får fram svaret. Om det ens fanns en bok i det ämnet där och då. Ibland fick vi vänta flera dagar på ett svar.

Det fanns inga mejladresser vilket medförde att alla postlådor var dubbelt så stora eftersom alla brev vi skickade var av papper.

Och kanske framförallt, det fanns inga Play-kanaler så vi kunde inte se tv-programmen när vi själva ville. Om vi inte satt framför tv:n klockan 18 när barnprogrammen började så missade vi alltihop och så var det med det.

Snartsexåringen. Drygttreåringen. För er är det den naturligaste sak i världen att låna datorn eller någon av våra telefoner och koppla upp till valfritt barnprogram via Play, och trådlöst skicka upp bilden till den fånigt platta tv:n på väggen. Det är lika självklart för er som att vrida på kranen i köket och se att det rinner vatten, eller när ni drar ut strumplådan på morgonen och där ligger det strumpor. Bara så där.

Kommer ni ihåg i somras när ni blev lite, hur ska jag säga, gramse, när det inte gick se på “Bolibompa” (i efterhand såklart) på den smarta telefonen i bilen, på väg till Gamlamormor i Norrland? Det berodde på att internet inte hade gjort sitt jobb. Ni ville ha det till att det var mitt fel, men om ni kommer ihåg, sa jag redan då att det inte var det. Jag försökte förklara för er hur det funkar. Men om vi ska vara ärliga gick det så där med den saken.

Jag använde fraser som “När mamma och pappa var små gick det inte att koppla upp alls”, “Vi hade inga datorer att leka med, vi var tvungna att gå ut och roa oss” och “telefonen satt fast med en sladd i väggen”. Medan ni satt där i baksätet som två frågetecken insåg jag att jag stångade huvudet mot en osynlig vägg. En vägg byggd av lika delar ovilja att förstå och brist på förmåga att greppa vad det egentligen var ni skulle förstå.

Lika svårt som jag har att förklara för er i dag, lika svårt hade jag att förstå när mina föräldrar på fullt allvar påstod att det inte fanns någon tv när de växte upp. Jag vet, det är helt galet. Ingen tv, liksom. Var såg de då Fångarna på fortet någonstans?

I grund och botten handlar det om perspektiv, vi visste inget annat.

Perspektiv?

Jo, säg att du leker med parkeringshuset och sedan kommer...

Nej, jag orkar inte. Koppla upp och googla det istället.

Ola Olofsson
ola.olofsson@hd.se 042-489 90 55