Minnen som aldrig bleknar

Genom att ta bröllopsfoton vill brudpar föreviga ett av de lyckligaste tillfällena i sina liv. Vi mötte fem par för att ta reda på vilka minnen bilderna väcker några månader eller tre, tio, tjugo och fyrtio år senare?

40 år sedan bröllopet

Gudrun och Krister Fritzon

Bor: Ödåkra

Familj: Två vuxna barn med familjer

Ålder: 69 och 66 år

Gifte sig: 5 augusti 1972 i Bjärnums kyrka

Har varit gifta i: 40 år

Firar i år: Rubinbröllop

Gör: Är pensionärer, men tidigare jobbade Gudrun sjuksköterska och Krister har haft olika befattningar inom läkemedelsbranschen

Minns ni just det här tillfället då ni stod framför kameran hos bröllopsfotografen?

Krister: Ja, minnena har inte bleknat lika fort som fotografiet. Jag minns att det var lite spännande och nervöst. Det var fotografen som regisserade oss och vi gjorde bara som vi blev tillsagda.

Gudrun: Jag minns att det var lite halvstressigt, för först ställde fotografen oss fel och det tog ett tag innan han upptäckte det. På hälften av alla våra bröllopsbilder står jag till vänster om Krister. Idag spelar det nog mindre roll om kvinnan står till höger om mannen men på den tiden var det viktigt.

Var har ni ert inramade bröllopsfoto i dag?

Gudrun: Det står i vardagsrummet tillsammans med andra kort på våra döttrar och deras respektive. Vårt äldsta barnbarn Hanna, som är fyra år, är väldigt intresserad av det, hade vi inte berättat det för henne hade hon nog inte förstått att det var vi. Hon har bland annat varit nyfiken på vem brudnäbben på den lilla bilden är. Det är ett kusinbarn till mig.

Krister: Just det här bröllopsfotot har alltid stått framme, men det har blivit blekare och blekare med åren. De svartvita fotografierna har hållit sig mycket bättre. När vi bodde i Lund råkade vi slå ut bröllopsfotot genom fönstret när vi städade. Glaset krossades och man kan se att fotografiet är repat. Efter det bytte vi glaset men ramen är fortfarande densamma.

Varför valde ni att ha rosor i brudbuketten?

Krister: Gudrun har alltid älskat gula rosor. Just den här sorten kallades Doktor Verhageen och hade en fantastiskt doft. På varje årsdag efter bröllopet köpte jag just den sorten till Gudrun. En ros på ettårsdagen, två på tvåårsdagen och så vidare, tills floristerna plötsligt slutade sälja den. Den gick inte hitta någonstans längre, så efter det har jag försökt komma så nära som möjligt. Vi har inte firat en enda bröllopsdag utan gula rosor, förutom vår fyrtionde. Då åkte vi till Bremen och då hade vi faktiskt inga gula rosor.

Gudrun: Vi sparade bröllopsbuketten i en kartong i flera år. Till slut hamnade den ute i kallförrådet. Den höll nog i tio år sedan började den vittra sönder.

20 år sedan bröllopet

Karna och Tobias Tillheden

Bor: Viken

Familj: Tre barn

Ålder: Båda 44 år

Gifte sig: 1 augusti 1992 i Allerums kyrka

Har varit gifta i: 20 år

Firar i år: Porslinsbröllop

Gör: Jobbar inom polisen

Vilken betydelse har ert bröllopsfoto för er?

Karna: Det är en minnesbild av ett väldigt speciellt tillfälle i vårt liv. Det är en markering av att vi är vi. Det känns inte alls som att det är tjugo år sedan. Det stora bröllopsfotot står i bokhyllan i vardagsrummet. Anledningen till att vi ramade in just den här bilden är att vi båda tittar in i kameran och ser lyckliga ut. Vi har ett likadant foto, fast svartvit och mindre, i en ram som står i ett fönster i samma rum och sedan har jag en annan bild från bröllopet på mitt nattduksbord.

Ni ser nöjda och avslappnade ut på bilden?

Tobias: Ja, på den här bilden är vi gifta. Vigseln i kyrkan var avklarad och vi tog fotografierna precis innan festen skulle börja. Så just vid de här tillfället minns jag att jag bar på en lättnadskänsla, över att allt gick bra i kyrkan och över att det var fint väder.

Hur reagerar andra på ert bröllopsfoto?

Karna: Efter att jag satt in en annons i tidningen på vår 20-åriga bröllopsdag var det många som kommenterade hur hemskt ung Tobias ser ut, att han har förändrats jättemycket men att jag ser likadan ut fortfarande. Jag vet inte om det betyder att jag fortfarande ser ung ut eller om jag såg gammal ut redan då.

Hur tänkte ni kring kläderna ni hade på er?

Tobias: Det var ingen tvekan alls om att jag skulle ha frack. Däremot valde vi att bara ha kavaj som klädkod för vi ville inte att det skulle innebära en för stor kostnad för gästerna att komma på festen.

Karna: Klänningen fick jag uppsydd av en sömmerska. Jag hade sett en bild av sådan klänning i en reklamannons som jag klippt ut och sparat. Jag ville att den skulle vara romantisk med mycket tyll. Redan sommaren innan köpte jag fransk spets till livet. Jag hade en idé om att jag skulle ha slöja över ansiktet som man sedan lyfter på i kyrkan, så som man ser bröllopspar göra på tv, men det var svårt att få till det snyggt med håret.

Var är bilden tagen?

Karna: I slottsträdgården på Kulla Gunnarstorp. Det var fotografen som föreslog att vi skulle fotograferas där. Vi kände honom sedan tidigare, eftersom han och jag jobbade tillsammans i en fotoaffär på den tiden. Det jobbet gav mig också en hel del inspiration till bröllopet. Eftersom jag jobbade som kopist framkallade jag en hel del bröllopsbilder. När jag såg en brudbukett som jag gillade brukade jag framkalla en extra bild av den, som jag sedan visade för floristen som skulle göra min bukett. Så här i efterhand är jag inte helt nöjd med hur den blev, jag ville egentligen att den skulle vara mer hängande, men den blev ju snygg ändå.

10 år sedan bröllopet

Magdalena och Christian Olofsson

Bor: Bårslöv

Familj: Två barn

Ålder: 37 och 40 år

Gifte sig: 15 juni 2002 i Fleninge kyrka

Har varit gifta i: 10 år

Firade i år: Tennbröllop

Gör: Magdalena är systemspecialist och Christian är discjockey och nöjesförmedlare

Har ni ett bröllopsfoto upphängt någonstans där hemma?

Magdalena: Nej, jag gillar inte det riktigt. Bröllopsfoton åldras så fort. De flesta par ser mycket yngre men fulare ut på sina bröllopsfoton och jag antar att det är något som kommer att drabba oss också. Vi har väldigt få foton upphängda överhuvudtaget.

Christian: I sovrummet har vi däremot ramat in ett collage av alla gratulationskorten som vi fick på bröllopet.

Ni har tre fulla fotoalbum från bröllopet. Hur ofta tittar ni på bilderna?

Magdalena: Jag kollar på dem ganska ofta, kanske en gång om året. Christian blev snarare överraskad när jag nu tog fram albumet med alla bilder från festen. Du visste knappt att vi hade ett sånt. Så för din del var det nog tio år sen sist du kollade på dem.

Christian: Ja, men jag tycker att bilderna betyder mycket. Speciellt dem från festen. Det har hänt så mycket sedan dess. Vissa av gästerna är inte längre i livet och vissa umgås vi inte så mycket med längre.

Varför gifte ni er i kyrkan?

Magdalena: Det var självklart för oss men jag antar att det var av tradition. Jag är född katolik men jag har alltid gillat den svenska kyrkan mer, deras sköna inställning till religion och den välkomnande miljön.

Varför valde ni just de kläderna ni har på er?

Christian: Jag gillar mode och det här var det fräckaste jag kunde hitta. Kavajen kallas frock coat, och vi fick åka ända till Halmstad för att hyra den.

Magdalena: Jag ville egentligen ha en slät kritvit klänning utan släp och krusiduller. Men butiksbiträdet och min bästa kompis övertygade mig om att prova den här. Det var den första klänningen jag provade och jag kände direkt att den här vill jag ha. Vi köpte den i en butik i Polen, där jag kommer ifrån. Egentligen skulle vi gift oss den 18 augusti 2001, men min pappa dog det året och därför sköt vi upp bröllopet ett år. Vi ändrade allt, gästlista, festlokal och kyrka. Klänningen var det enda vi behöll. För den köpte jag med pappa.

Minns ni hur det kändes att stå framför kamera på bröllopsdagen?

Christian: Det var innan vigseln så vi var rätt så nervösa. Vi fotograferas utomhus en liten stund, men när det började regna fick vi springa in i studion.

Magdalena: Den bruna och skrynkliga tyget i bakgrunden reagerade vi på först när vi fick bilderna. Den är verkligen 80-tals ful. Och fotografierna är egentligen det enda som vi inte är nöjda med från den dagen. Allt annat var väldigt lyckat. Det var verkligen ett drömbröllop.

3 år sedan bröllopet

Rebecka Hinn och Rodolfo Zuniga

Bor: Landskrona

Familj: Ett barn och ytterligare ett på väg

Ålder: 31 och 34 år

Gifte sig: 14 februari 2008 i stadshuset i Landskrona och 3 januari 2009 på Playa Prieta i Costa Rica

Har varit gifta i: 3 år

Firar i år: Läderbröllop

Gör: Jobbar båda som projektledare, Rebecka på Folkuniversitet och Rodolfo på Rädda Barnen

Vilka minnen väcker ert bröllopsfoto?

Rodolfo: Jag tänker på hur glada vi var och på alla vänner som var där. Femtio personer hade tagit sig ändå dit för att fira med oss.

Rebecka: Jag minns hur varmt det var. Vi hade först tänkt gifta oss på stranden, men bestämde oss sedan för att göra det under palmerna istället. De var vi glada för sen när vi tog bilderna, för då höll vi på att smälta bort.

Rodolfo: Vi ville att bröllopet skulle vara informellt, lite ”Costa Rica–style”. Vi hade tänkt att vi bara skulle plocka med oss lite mat och sedan dra ner till stranden med alla vänner. Alla var verkligen avslappnade. Alla utom min mamma. Hon var jättestressad, men det var kanske inte så konstigt. För det var hon som skulle viga oss.

Rebecka: En timme innan de här fotot togs hade alla badkläder på sig. Då slog det oss att vi kanske borde börja fundera på hur vigseln ska gå till och var vi ska vara.

Ni hade ingen professionell fotograf på bröllopet, så vem tog den här bilden?

Rodolfo: Just den här bilden har Adam, en av mina bästa vänner, tagit. Eftersom alla redan lagt ut mycket pengar på att ta sig till Costa Rica önskade vi inte oss några presenter. Istället bad vi alla att fotografera och skicka oss bilderna efteråt eftersom vi inte hade någon riktig fotograf på plats.

Rebecka: Det var fantastiskt kul att ha så många olika bilder efteråt. Bilderna blev inte så uppstyltade som de kanske hade blivit om en professionell fotograf som inte känner oss hade tagit dem. Den inramade bilden brukar hänga i rummet som ligger mitt i vår lägenhet. När Adam hälsar på brukar han påminna oss om att han faktiskt tog en bättre bild. Så egentligen borde vi väl byta ut den här, men det har inte blivit av.

Varför valde ni att gifta er två gånger?

Rebecka: Vi hade redan bestämt att vi ville gifta oss och ha en stor bröllopsfest med våra familjer och vänner i Costa Rica. Men året innan skulle jag åka till Peru och volontära, och Rodolfo som skulle stanna kvar hemma i Sverige hade ännu inte fått sitt uppehållstillstånd. Då kändes det tryggare att vi gifte oss innan jag reste iväg. Känslomässigt kändes det också mysigt att vi gifte oss i bådas respektive hemländer.

Båda vigslar var borgliga, ändå valde du att följa den annars kyrkliga traditionen att bruden ska bära vitt?

Rebecka: Det är väl så det är med traditioner. Man plockar ut de bitar man gillar mest. Jag har alltid tyckt att det är väldigt vackert med vita brudlika klänningar. Den här klänningen var faktiskt den första jag provade, jag tyckte att den satt som en smäck. Jag köpte den året innan i en butik i Costa Rica, då både min mamma och svärmor var med.

Rodolfo: Anledningen till att vi gifte oss borgligt är helt enkelt att vi inte tror på gud. Mina föräldrar är katoliker och de hade säkert uppskattat om vi gifte oss i kyrkan. Men jag tycker inte att det är något man ska göra för att ens mamma ska bli glad. Min mamma, som är advokat och vigselförrättare, blev desto gladare när vi frågade om hon kunde viga oss.

Var det inte svettigt med en mörk kostym?

Rodolfo: . Jag hade först tänkt ha en vit kostym i linne, som inte var så varm. Kostymen var en present från min mamma, hon vill gärna köpa den till mig. Jag kunde inte hitta någon vit, och sedan tänkte jag att det kunde vara bra att köpa en kostym som jag kan använda vid flera tillfällen, så det blev den här. Den är mörkgrå, med tunna lila linjer. Slipsen köpte jag en vecka innan bröllopet.

Rebecka: Att blommorna matchar Rodolfos slips var ren tur. Jag plockade bara ut några som jag tyckte såg vackra ut i en butik. Buketten satte jag sedan själv ihop. Jag höll på att glömma det, men kom på det en kvart innan vigseln.

0 år sedan bröllopet

Rita Sandberg och Caroline Sandberg Bohm

Bor: Lerbäckshult, utanför Hjärnarp

Familj: Hunden Kira

Ålder: 40 och 36 år

Gifte sig: 30 juni 2012 i Heagårdens trädgård i Munka Ljungby

Gör: Rita är sjuksköterska på Ängelholms sjukhus och Caroline är laboratorietekniker på Höganäs AB

Foto: Anna Lauridsen

Var är ert bröllopsfoto taget?

Rita: I trädgården bakom Heagården, i Munka Ljungby där jag är uppväxt. Jag ville egentligen gifta mig i kyrkan, men det ville inte Caroline. Så att vigseln skulle ske utomhus med en präst var en kompromiss.

Caroline: Bilderna togs precis innan vi skulle vigas. Det tog ändå ett par timmar att fotograferas så det var skönt att ha det överstökat innan vigseln så att vi helt kunde fokusera på alla gästerna efteråt. Men det gjorde också att vi kände oss väldigt upprymda och förväntansfulla under fotograferingen. Vi var också rätt nervösa över att det skulle börja regna, eftersom det har varit en så regnig sommar. Men det löste sig, vi fick kanonväder.

Ni gifte er båda kostym, varför?

R: Det speglar våra personligheter ganska väl. Vi använder varken klänning eller kjol annars, så det hade känts väldigt onaturligt att ha det den här dagen.

C: Vi ville känna oss bekväma. Även om färgen är densamma är kostymerna inte helt lika. Ritas är mycket striktare medan min har rundare skärning och pösigare byxor. Och jag har slips, det brukar jag ha ibland vid finare tillställningar. Slipsnålen är en födelsedagspresent som jag fick av Rita när jag fyllde år i slutet av maj.

C: De hjälper oss att bevara våra minnen och att återuppleva dagen. Bröllopet gick så fort, och vi såg inte det som alla andra såg på samma sätt. Jag tror att vi alltid kommer att ha några bröllopsfoton framme, som ett minne från den stora dagen.

R: Vi kommer nog att förstora några kort och hänga upp på väggen i sovrummet och en del kommer att sättas i album.

Vilken typ av blommor har ni på kavajslagen?

R: Det är rosor och brudslöja. I min är det en röd ros för det har alltid varit min favoritblomma. Den symboliserar kärlek för mig.

C: Jag ville också ha en ros, men min är rosa. Det kändes mer som jag. På bröllopstårtan hade vi sedan både rosa och röda rosor.

Cecilia Franck
cecilia.franck@hd.se 042-489 91 00

Anders Malmberg
anders.malmberg@hd.se 042-489 90 00