Sådan herre, sådan hund

När jag går mina stavgångspromenader i Pålsjö skog möter jag många hundägare. Ibland blir mötet helt okomplicerat, ibland rent av obehagligt. Häromdagen roade jag mig med att hitta på små historier om dessa människor efter deras förhållande till sina djur. Här kommer min alldeles ovetenskapliga indelning i tre vanliga typer.

Den motvillige: Det här är en man som egentligen inte alls velat bli husse. Han är en stroppig, äldre herre som motsträvligt låtit sig övertalas att gå ut med hunden. Men då får den minsann vara så god att sköta sig på egen hand. Själv spatserar han med näsan i vädret och sin stora hund lös bakom sig, oavsett om det är en årstid då detta enligt lag inte är tillåtet. Denne man är nämligen van att bestämma och räknar självklart med att hunden snällt följer honom. Fast det vet hunden inte om. Den stannar här och sniffar där, springer rundor efter intressanta spår och är precis lika ointresserad av husse som denne av honom.

Att joggare och stavgångare som jag kan känna ett inte obetydligt obehag ignoreras helt av denne självgode husse. Ja, han noterar det säkert inte ens. När han till slut ändå vänder sig om och ser att hunden är långt borta visslar han lojt och tror att den ska komma. Det gör den förstås inte utan fortsätter med sitt tills den själv får lust att hänga på den som trots allt står för utfordringen.

Den förmänskligande: Detta är den rara äldre damen, troligtvis änka, med sin fullkomligt ouppfostrade kelgris. Hon vill ha sällskap på äldre dar och den lilla, ja den är alltid liten, hunden är mer som hennes barn som hon älskar att skämma bort.

Ibland träffar jag henne med en annan lika söt och älskvärd tant, som alltid har ett leende över till dem de möter. Tillsammans går de där och småpratar om ditt och datt, samtidigt som de håller telningarna i sina sträckta koppel under full uppsikt. Det gäller ju att vara beredd att rädda den lille gullegrisen undan alla faror, framför allt i form av närgångna och hotfulla stora hundar med ägare utan koll på vilka krafter de släppt lösa.

Den stolte domptören: Så har vi killen i yngre medelåldern, som också promenerar med en stor och okopplad hund. Fast mellan dessa två finns ett starkt, osynligt band. Denne man har nämligen skaffat sin adept efter moget övervägande. Han vill dressera den och för det krävs mycket tid. Nu har han lyckats och hunden travar lugnt och säkert exakt bredvid husses sida. Ekipapet utstrålar ömsesidigt förtroende, kärlek och stolthet. Som smått hundrädd kan jag bara le avslappat.

Trots detta är jag helt säker i min övertygelse: Jag är definitivt kattmänniska!

Tjerstin Thorsén
tjerstin@gmail.com