"Vilket djur skjuter prinsen helst på?"

En morgon på tåget var det en medelålders man som reste sig upp, grabbade tag i stolarnas huvudstöd på båda sidor av gången, hävde sig upp och sprattlade med benen som ett småbarn.

Jo det är sant. En alldeles vanlig man i 55-årsåldern, med tunt hår, blek hud och sådana där glasögon utan kanter.

Klockan var kanske 7.47 och tåget stannade precis vid Knutpunkten. Jag höll på att gnugga bort en sömn, som aldrig infunnit sig, ur ögonen. När dörrarna öppnades försvann han i vimlet. Jag knödde mig fram. Vem var han? Vad tänkte han ta sig till härnäst?

Jag började promenera i hetsig takt i stället för att hoppa på bussen mot jobbet, uppfylld av tankar på hur jag skulle förvalta denna upplevelse.

Så här års är jag upptagen av att försöka hålla kvar sommaren. Med springtur på morgonen, hängmatta på balkongen, sådana saker. Sommaren handlar som bekant inte om soltimmar utan om attityd.

Sällan har jag sett en så snygg manifestation av den attityden som den här okända gubbens uppvisning klockan 7.47.

I dag måste jag också göra något som man normalt inte gör, tänkte jag. Men vad?

Nu var det ingen vanlig dag. Carl Philip skulle inviga en högteknologisk skjutbana på ett av Nordvästskånes stiligaste gods. Och den person som tredje statsmaktens representant i Bjuv ämnade sända ut för att fråga vad han tyckte om den, det var – just precis, JAG.

För Carl Philip var detta säkert en extremt vanlig dag på jobbet. Klockan 7.47 satt han kanske på flyget och gnällde inombords över att invigningstalens högsäsong var här och att det ska klippas band i varenda håla. Kanske tänkte han att tisdag är veckans värsta dag. Säkert var han extremt osugen på att öva på sitt tal.

Nu vet jag att det finns folk som är i större behov av att piggas upp än prinsen. Men ändå. Hans väl och ve betyder ju så mycket för så många. Om man skulle slå en kullerbytta tvärs över röda mattan just innan han gick förbi... då måste han väl ändå känna att det var värt besväret att åka hit? Och kanske lägga ner lite mer hjärta i talet nästa gång han kommer till Bjuv.

Det skulle jag i och för sig aldrig våga mig på.

Motorredaktören (Robotens man) föreslog att jag skulle ge prinsen det otippade erbjudandet att medverka på motorsidan under vinjetten ”Jag och min bil” för att för en gångs skull bli behandlad som en vanlig människa. Ett tilltag i en helt annan genre än sprattelgubbens förvisso, men ett ganska trevligt förslag som innebar att både jag och Carl Philip skulle göra något som vi normalt inte gör. Jag bestämde mig för att köra på det.

Så gick det som det gick. När prinsen klev ur sin blankpolerade bil överväldigades jag av en alldeles hejdlös respekt för kungahuset som jag inte vet var den kom ifrån. Undergivet sökte jag blicken hos prinsens hovbetjänt. Hon hade på sig en kostym med olika plymer och nickade nådigt att det gick bra att jag ställde några frågor efter bandklippningen.

Jag harklade mig och såg in i prinsens proffstrevliga ansikte: ”Vilket djur skjuter prinsen helst på?”

Innan jag visste ordet av var intervjun över. Prinsen vände sig om för att prata med sina jaktkompisar. Jag knackade honom inte på axeln. I stället åkte jag in till Bjuvs centrum, ställde mig på parkeringsplatsen utanför Netto och hittade en kvinna som fick vara med på motorsidan i stället.

Till mitt försvar vill jag säga, att det hade hon inte planerat i morse. Särskilt inte att hon skulle hoppa in som ersättare för prinsen.

Elin Andersson
elin.andersson@hd.se 042-489 91 09