Hjärtsnörp i trafiken

Häromdagen höll jag på att köra rakt in i framförvarande bil. Hjärtat hamrade som i dödsryckningar. Hade det inte varit så friskt kunde det ha stannat för gott. Och det bara för att föraren framför mig fick för sig att svänga höger och ansåg det onödigt att blinka. Han visste ju vart han skulle.

Tack och lov har jag ännu kvar min snabba reaktionsförmåga. Men svor gjorde jag medan hjärtat försökte hitta sin normala rytm. Måste erkänna att jag gör det rätt ofta just i bilen. För finns det någon annanstans som man råkar på fler idioter än just i trafiken?

Vad är det som händer när vi sätter oss inom våra plåtskal? Inte blir vi direkt sociala. Ändå borde vi bli det. Av ren självbevarelsedrift. Det kan ju vara direkt dödligt att sätta på skygglappar och tro att man är ensam ute i trafiken.

Att något så enkelt som att använda den utrustning som bilar haft sedan T-fordens tid, färdriktningsvisare, ska vara så erbarmligt svårt att använda är för mig omöjligt att begripa. Det kostar ju inget och gör absolut inte ont. Det kräver bara lite närvaro och koncentration.

Uppåt landet funkar det ju. Kanske är det bara där detta lärs ut i körskolorna? Fan tro’t. När jag lärde mig köra för väldigt länge sedan, var användandet av blinkers en av tre grundläggande saker som bankades in. De andra var vikten av att kolla i backspelen och att spänna bilbältet. Och detta långt före bilbälteslagen och i en mycket snäll småstadstrafik.

Släktingar från huvudstaden skakar förvånat på huvudet varje gång de kommer hit. Trots att den staden är betydligt större är trafiken vänligare och förarna mer hjälpsam. Ska man svänga höger blinkar man höger i god tid. Det gäller även vid sväng ut ur en rondell. Då vet inte bara man själv utan också alla andra vart färden går. Trafiken rullar på smidigt utan onödiga hjärtstillestånd.

Detsamma gäller blixtlåsmetoden när två filer går ihop. Det fungerar så gott som överallt utom i Skåne. Här får vi vara glada om någon alls släpper fram oss som kommer från sidan.

Det kan inte heller vara nödvändigt att till varje pris köra om så snart en enfilsväg blir tvåfilig. Särskilt inte för att sedan lägga sig framför den omkörde och inte ens köra lika fort som denna. Lagom till att vägen blir enfilig igen.

I värsta fall kan det bli som när jag körde 111:an häromsistens och tvingades ställa mig på bromsen. En medtrafikant, eller ska jag säga mottrafikant, trängde sig in framför mig precis när hans omkörningsfil försvann.

Tänk, att vissa är så rädda för att flyga. Det är inte jag. Sannolikheten att råka ut för såna här saker är försumbar i luften.

Tjerstin Thorsén
tjerstin@gmail.com