Dödens symbolspråk rör upp känslor

Apropå att Saltkråkan AB sa nej till föräldrarna som ville ha Astrid Lindgren-figuren, Pippi-kompisen och kändisapan Herr Nilsson i treåringens dödsannons.

Curt Dahlgren är professor emeritus i religionssociologi i Lund. Han har gett ut boken "När döden skiljer oss åt… Anonymitet och individualisering i dödsannonserna: 1945 – 1995".

När föddes dödsannonserna?

– De kom när tidningarna började bli billiga och tillgängliga för vanligt folk, någon gång i slutet av 1800-talet. Då var det liksom bara ett meddelande, senare blev de inramade i svart, berättar han.

Vad har varit populärast genom åren?

– Korsen fanns med rätt tidigt och fick riktigt genomslag under 1930- och 40-talen. De var länge klart dominerande. I december 1977 dök det upp en blåsippa i en dödsannons i Dagens Nyheter. Sedan gick det väldigt snabbt över hela landet och även andra symboler blev populära. Och när en sommarvikarie på DN:s familjesida släppte in en svart katt så började djuren synas överallt. Då gick det liksom inte att säga nej till hundar och hästar heller.

Herr Nilsson, en apa, gick däremot inte hem. Vad är absolut fel?

– Jag har inte hört talas om något annat upphovsrättsfall. Vissa nyfascistiska, och andra liknande politiska symboler däremot. Och familjeredaktörer och begravningsentreprenörer kan även reagera på hemsnickrade produkter. Såna som i ett första skede verkar trevliga men vid en närmare anblick faktiskt framstår som lite förlöjligande.

Du har studerat 7 000 tidningsannonser. Vad har fått sig att häpna?

– I en tidning uppåt landet såg jag ett skelett som lyfte på hatten och tackade för sig och kraniet följde med. En man vid namn Andrew tog farväl. Den var lite annorlunda, men samtidigt humoristisk. Ja, den avdramatiserade döden, kan man säga. Jag tycker det var okej.

Hur har andra religioner påverkat de svenska tidningsannonserna?

– 1982 kom det in ett foto för första gången, och det var faktiskt på en svensk kvinna. Annars är det något som varit mer populärt bland invandrare. Det är bara att titta på ortodoxa och katolska kyrkogårdar. Där har bilder varit flitigt förekommande på gravstenar, och så har det spridit sig till vår egen kultur. Men det är mycket sällan jag exempelvis hittat någon muslimsk dödsannons. Kanske blir de fler med tiden... om papperstidningen överlever.

Vilka trender ser vi i dag?

– Det är relativt nytt med färgsymboler. Och det här med att man vill visa något personligt om den döde verkar bara fortsätta att utvecklas. Folk sitter hemma vid datorerna och skapar egna symboler. Redan när jag intervjuade 300 anhöriga om begravningsannonserna på 1990-talet så framkom det att man inte längre ville ha korset, eftersom det kändes trist. I stället ville man visa något om personen eller den specifika relationen till personen.

Vem väljer innehållet i annonserna?

– Även om det säkert blivit vanligare så tror jag faktiskt inte att så många sitter själva eller med sina anhöriga och planerar – varken symboler eller annat innehåll i den egna annonsen. Däremot är det inte helt ovanligt att äldre klipper ut en dödsannons som han eller hon tycker är vacker, och som anhöriga hittar och återanvänder. Vita arkivet och liknande finns ju på begravningsbyråerna, där var och en kan bestämma i förväg hur de vill ha det.

I dag ser man ofta att samma person dyker upp i flera dödsannonser. Varför?

– Nya familjebildningar gissar jag. Vissa anhöriga vill inte figurera tillsammans. Om någon yngre person dör ser man ofta att kompisar och föreningsvänner vill uppmärksamma personen, och så skapar det tryck på andra konstellationer.

Per Ohlsson