Sommarkvällar med Ofelia, Kristina och en miniräknare

I våras promenerade jag en del vid de stora byggena på nya Kullavägen i Helsingborg. Lyftkranar och lastbilar, armeringsjärn och betongblandare var välkomna distraktioner medan mitt barn sov i vagnen.

Inte sällan suckade jag lite över livet, framför allt det faktum att man ska behöva jobba. Det var en sån period. Lika glad som jag var för barnen, lika frågande var jag inför resten. Skulle jag verkligen sitta på kontor och intervjua lokalpolitiker resten av livet?

Man kan väl kalla det en mitt-i-livet-utvärdering. Jag har sett det hända både släkt och kolleger, inte sällan när de har närmat sig 40-årsåldern. En tog tjänstledigt för att skriva en bok, en annan omskolade sig till redovisningskonsult, en tredje blev socionom.

Som en annan gubbe gick jag där i vårsolen och glodde genom gallret, när jag plötsligt såg mig själv iförd bygghjälm uppe på byggställningarna.

Idén trillade ner som från ovan och hårt tog den fäste. Jag ska bli ingenjör! Jag ville stå högt upp i luften och prata med byggare, under armen skulle jag ha en svart lädermapp med svåra matematiska beräkningar och blicken skulle vara fylld av arkitektoniska visioner.

Byggingenjör. Det kändes klockrent. Både för mig och för Sverige. Det är ju brist på ingenjörer, speciellt kvinnor. Jag kanske kunde kvoteras direkt in på ett toppjobb.

Från mitt lätt megalomaniska tillstånd såg framtiden plötsligt så ljus och festlig ut. Jag skulle få göra rediga grejer istället för flyktiga texter som kan suddas bort med ett tangenttryck.

En del praktiskt kom i vägen innan jag kunde klippa bandet till mitt första färdiga bygge. Allt från den lilla finansieringsdetaljen – hur klara tre års utbildning när studielånen är slut? – till att jag saknade behörighet för att bli högskoleingenjör. Att läsa in matte, fysik och kemi samtidigt som jag jobbade och hade små barn kändes aningen bökigt.

Men inget ger sån energi som bra idéer så jag tänkte ”det ordnar sig” och skrev in mig på en kvällskurs i matte på Järnvägsgatan. Kommunens handläggare var vänliga och uppmuntrande inför mina omskolningsplaner. Om jag behövde extrahjälp kunde jag gå till en skäggig mattelärare på andra våningen, han kunde allt om matte och fysik och var tillgänglig varje dag. Helt gratis.

Jag fick välja mellan dagtid, kvällstid och distanskurs. Läsa hel-, halv- eller annan fart. Vid kursstarten i maj parkerade jag bilen utanför en industrilokal på Planteringen. Där fanns en Ofelia som med lugn och vänlighet hjälpte mig genom bokens första trigonometriska uppgifter. Hon avlöstes senare av en Kristina och en Mihaela, som med lika stort tålamod tog sig an eleverna som svettades över miniräknarna, alla med framtida jobb i sikte.

Sverige är inte alltid fantastiskt, men vi har ett fint system för vuxenutbildning.

I juli tog jag mig igenom trigonometrin, augusti blev derivata och nu har jag bara några integraler kvar. Matten har visat sig välgörande på de mest oväntade sätt. Min emellanåt rätt så irriterande ångest har kanaliserats in i uppgifterna och nästan försvunnit. Jag har också lärt mig att tiden är tänjbar. Tidigare hittade jag knappt en timme till att träna och nu finner jag mig räknande tio-tolv timmar i veckan. Och det utan att ställa klockan på 04.30 som jag hört andra vuxenelever göra.

Medan sommaren gått och jag bockat av tal i facit har jag rört mig längre och längre från ingenjörsspåret. Visst hade det varit kul att bli en i gänget bland byggarna på Kullavägen. Men tre års högskolestudier är lång tid, och kanske är skrivandet trots allt min grej.

Matten ska jag däremot klara av. Slutprovet är på torsdag. Det är på håret om jag hinner igenom boken, men det ska gå. Om jag nu har läst ”i onödan”, ska jag åtminstone avsluta med stil.

Charlotte Ågren