För dum för k-pop

Jag är en early adopter, en sådan sucker som slänger sig över alla innovationer och trender. Och jag hatar det.

Minns ni Skunk.nu? Jag blev medlem när sajten var i sin vagga. På Lunarstorm registrerade jag mig redan under lanseringsdagen. Mina vänner avfärdade mig som en ensamvarg till datanörd, på digital musjakt. Eller ännu värre, tänk om jag var på internet för att hitta vänner!

Sajterna växte. Så småningom blev de Sveriges två största internetforum. Då väntade jag mig upprättelse.

Självklart blev det inte så. Jag var ju inte direkt först på månen.

Likadant var det med popmusiken. I början av 00-talet gillade jag inte Håkan Hellström – jag var honom. Jag sprang runt i Converse All-stars, uppvikta jeans, och randiga tröjor. Jag citerade honom i min Skunkdagbok och förbannade alla grisar som sa att han sjöng falskt.

Gjorde det mig till skolans coolaste popsnöre? Icke. Jag sågs som en kommunist i clownskor, en simpel homofil. Tids nog blev Håkan Hellström-febern en riksepidemi. Då hade folk redan glömt bort min fascination.

Efter det slutade jag att jaga trender. Jag var sen med att skaffa Facebook och Twitter. Äntligen hade jag blivit en medelmåtta.

Sedan flyttade jag till Korea. Där kröp det på mig igen. Jag upptäckte k-popen, en koreansk musikgenre med ledord som plast, socker och retuschering. Jag föll som en fura.

På förekommen anledning bestämde jag mig för att hålla snattran. Jag lyssnade i smyg i hopp om att få vara ensam svenne om genren. Trots att k-popen växte i Asien och USA kände få till den här hemma. Den var min paradisö, mitt vattenhål.

Ur ingenstans knåpade den koreanske rapparen PSY ihop superhiten "Gangnam style". Den är så super att Mikael Persbrandts superkropp framstår som en sardin på LCHF i jämförelse. Den oxtokiga musikvideon har visats 263 miljoner gånger på Youtube och nu pratar gemene hen om k-pop.

I helgen bildade svenska fans en flashmob till låten. Kommande helg arrangeras den första svenska k-popklubben. Mitt särintresse är återigen på väg att bli vardagsmat.

Nu vet jag min lott i livet. Därför ska jag sluta beskriva mig själv som ett offer, flytta till Boden och döpa om mig till Saida.

(Supertips: nästa trend är jämställdhet och alla människors lika värde.)

Patrik Lundberg
patrik.lundberg@hd.se 042-489 93 56