En dag jag helst vill glömma

Hjälp vilken dag.

Först fick vi det glada beskedet att vår drygt 90-åriga släkting äntligen fått en plats på just det önskade vårdboendet. Sedan blev det mindre kul. För när släktingen fått ta sig en titt och vi skulle tacka ja blev det stopp. Vi kunde nämligen ombesörja inflyttningen först om sex dagar.

Det här var en så kallad ”snabbinflyttning”, fick vi veta. Då är det två till fem dagar som gäller. Punkt.

Att släktingen väntat sedan i maj och att det i våra ögon knappas kan kallas ”snabbt” räknas inte. Den gamla skulle dit på momangen. Att bara betala rummet gälldes inte. Hon skulle bo där.

Själva hade de förstås tagit en och en halv månad på sig att fatta ett beslut om att släktingen har rätt till vårdboende. Något som borde stått klart redan när hon var inlagd på sjukhuset i maj. Det hade läkarna ju konstaterat. Men så blev det sommar, gubevars, och då görs inga utredningar. Efter beslutet dröjde det sedan ytterligare två och en halv månad innan platsen erbjöds.

Visst, jag har full förståelse för att platserna på vårdboendena är åtråvärda. Men att flytta från en lägenhet man kallat sitt hem i över 30 år kräver förberedelser, både praktiska och känslomässiga.

Att det är så bråttom beror förstås på att det finns alldeles för få platser och att dessa därför aldrig får stå tomma. För att klara det tvingas biståndshandläggarna bli paragrafryttare.

I ett läge som detta gäller det som medborgare att stå på sig. Så ja, det blev inflyttning dag sex. Men först efter diverse upprörda utbrott, vädjanden till förnuftet och samtal med chefen. Till slut insåg de väl det absurda i att släktingen skulle bli av med sin plats, alternativt vi behöva ställa in vår planerade resa för en endaste dags skull.

Slutsatsen blir, som vanligt, att den som ställer krav får vad den vill oftare än den som inte själv kan eller har något ombud som gör det åt dem. Borde inte just ”biståndshandläggaren” vara den som bistår människor med behov av hjälp? Tydligen inte. I alla fall inte hela vägen.

Pust. Fast dagen slutade inte där. Mitt i allt detta skulle maken iväg och besiktiga bilen. Tiden var bokad på telefon sedan minst en månad. Det var bara det att detta inte nått besiktningsstationen. Någon personal att lösa detta finns inte längre att tillgå, så det var bara att åka hem igen.

Men först efter en sväng till konkurrenten. För i denna nya, sköna värld med alla sina oändliga ”valmöjligheter” är det lätt att få för sig att det är man själv som snurrat till det.

På kvällen skulle jag själv till ett möte, också inbokat sedan ett par veckor. Tror ni jag kom ihåg det? Rätt gissat!

Tjerstin Thorsén
tjerstin@gmail.com