De otatuerade blir de unika

Det mörknar och blir kväll allt tidigare. Jag har svårt att gå till sängs när natten släcker i gatans fönster. Då sänder Natsværmeren på danska P2, mjuk, våghalsigt blandad musik och ibland kan känslan av att livet är större än en själv röra vid en. Och nästan alltid skulle jag vilja stanna kvar en stund i sängen på morgonen när gryningsljuset rasslar med sina kedjor. Nu när alla flyger och far borde det värnas om oss vanemänniskor? Det blir antagligen vi som jobbar till 67. Bara för att vi har så svårt att bryta upp.

Alla människor är tatuerade nuförtiden, sa en bekant häromdagen. "Det är vi otatuerade som blir unika." Trender är osäkra kort. Värderingar också. Vi byter sida. Börjar om. Drabbas av tvivel och önskar vi hade ett kikhål mot framtiden. Om vi kunnat få vårt undermedvetna att öppna sig på en skärm med pekkommando. Nu lägger vi ett pussel av det lilla som filtreras fram och hoppas få ihop bilden. Föreställande vad? Livet, eller blott och bart rester av det som pågår på ett djupare plan?

Jag fick höra om en fyraåring som brukar tala om sina osynliga vänner. "De är döda men jag pratar med dem ändå." Föräldrarna kan inte förstå var barnet fått sina vänners namn ifrån. De förekommer inte i fyraåringens värld. Så vitt de vet. Barndomen är en kort tid av under. Sen verkar alla så gamla när deras huvuden hänger över mobiler och Nintendo. De sjunker in i digitala pixlar och försvinner. Åldras med bortvända ansikten.

Om någon erbjöd mig att bli trettio år yngre, hade jag fått avstå. Då kommer jag ju att dö till synes ganska ung... Det vore tragiskt. Jag vill bli gammal och arbetsglad som svenska Siri Berg. Hon är 91 år och köpte ett loft i en gammal fabrik på Mercer Street i Soho 1981. Genast hon såg det kände hon: Här ska jag bo. Och Signe Berg bor kvar. Hon har haft sitt liv i New York i 70 år och arbetar fortfarande som vanligt. Undervisar i färglära på Parsons School of Design en dag i veckan. Målar i sin studio åtta timmar om dagen.

Allt är dyrt i Sverige. Utom att flyga lågpris utomlands. En som nyligen varit i Milano hade åkt taxi tre kilometer för 100 kronor, betalat en tia för en kopp kaffe och åkt tunnelbana för elva kronor. På tal om att resa. Tre män som inte kände varandra kom i samspråk på kaféet. Den äldste hade varit med charterbuss i Paris 28 gånger. Reser du ensam? Alltid. När jag kommer till Paris känner jag mig som en annan människa.

Du är himla modig. Själv är jag rädd för att gå ut i Helsingborg när det blivit mörkt sa han som var yngst och längst. I Paris måste det vara ännu mer riskabelt. Nej det är just det, det inte är, svarade den bereste och äldste. Jag är ute och vandrar hela dagarna och sent på kvällen utan att vara det minsta rädd. Här i Sverige vågar man inte tilltala någon. Men i Berlin kan man till och med flörta lite med kvinnorna och få en vänlig blick tillbaka.

Nuförtiden står det: Kan innehålla spår av nötter på nästan allt. Senast såg jag det på en produkt som inte hade ett dugg med nötter att göra. Tänk om det en dag står på tandkrämstuben och vitaminburken: kan innehålla spår av morfin.

Birgitta Lööf
birgitta.loof@hd.se 042-489 90 18