Tro, hopp och livslång teater

De minns ikoner från filmens och radioteaterns barndom och hyllar en Dramatengigant sprungen ur 1800-talet. Deras egna scendrömmar väcktes till liv i mellankrigstiden och 1949 lovade de varandra evig kärlek. När äkta paret Meta Velander och Ingvar Kjellson tolkar Kristina Lugns skilsmässopjäs "Rut och Ragnar" blir den helt logiskt en hoppets duett.

DUBBELSPEL

"Vi har förstört så mycket för varandra", säger den gråhåriga slöjdlärarinnan.

"Jag behöver en lågmäld kvinna", klagar den kutryggige studierektorn.

Ena sekunden till attack med häcksaxen som vapen, nästa en ömsint tryckare till Glenn Millers smäktande "Moonlight serenade". Med unik rutin och vital finess gestaltar Meta Velander och Ingvar Kjellson hatkärlekens apostlar. Ändå är de antitesen av Rut och Ragnar, paret som valt att gå skilda vägar på ålderns höst.

– Det finns inget som påminner om oss. De är så elaka mot varandra, säger Meta, 88 fyllda i verkliga livet.

– Men det är bara ett spel mellan dem, förklarar Ingvar, 89.

Tillbaka till tiljorna. Här står 150 års scenvana och käbblar om smått och stort. Om patetiska presenter och försummade samlag. De förbereder skilsmässofest med ringavdragning och worstman och Ingv... förlåt, Ragnar, raljerar över hur triumfatoriskt han ska återlämna Rut till svärfar.

Till vänster en soffa, till höger en strykbräda dekorerad med en flaska bubbel. På kulissväggen ett autentiskt, svartvitt bröllopsfoto från Sundborn 1949. En 24-årig Meta och en 26-årig Ingvar har precis lovat evig trohet i byn som är synonym med soliga Carl Larsson-akvareller och familjeidyll. Hon i brudslöja och med magnifik bukett, han i stilig frack och vit fluga. Båda stolta, leende och oskuldsfullt blickande ut mot framtiden.

– Jag tillbringade somrarna hos mina kusiner i Dalarna och hade konfirmerat mig i samma kyrka tio år tidigare, berättar Meta Velander.

Tio år senare, 1959, noterar vi en annan milstolpe.

SLUMLIV

Då, efter sex år på stadsteatern i Uppsala, flyttade Meta, Ingvar och barnen in i ett funkisradhus i fashionabla Djursholm. Området kallades Slummen.

– Här fanns bara stora villor på den tiden och tomterna skulle vara minst 2000 kvadratmeter. Den täta bebyggelsen var något nytt, säger Ingvar Kjellson.

Så vi börjar just där. I de smakfulla slumkvarteren, med gula och röda löv på bakgårdens gräsmatta och ett höstregn som sprider ringar på swimmingpoolens yta. Och med hembakade bullar och kakor framdukade i salongen.

– Det är Ingvar som bjuder. Han är familjens gottegris, säger hustrun sedan drygt 63 år.

Det är väl på sin plats att skärskåda rollfördelningen i hemmet. Meta klargör:

– Jag handlar och lagar den mesta maten, Ingvar bakar och stryker, städningen får vi hjälp med.

Ett uppblossande världskrig saboterade deras första möte. Det behövdes flickor till en föreställning på pojkläroverket Östra Real – "Två herrars dräng", med Ingvar i huvudrollen. Meta och hennes kompis sökte och blev antagna. Men hösten 1939 la militären plötsligt beslag på skolaulan, och de hade helt andra syften med lokalen än ett lustspel för osnutna tonåringar.

– Men det kommer inte du ihåg, säger Meta och tittar på sin make.

Det kan verka lite orättvist, för Ingvar Kjellson är ett smärre orakel när det gäller årtal och roller. Och då har han ändå medverkat i några pjäser under karriären, 147 bara på Dramaten.

I NÖD OCH LUST

1943 var det verkligen dags. Till slut sammanstrålade de i Per Gerhards nyårsspex "Vi greker emellan".

Men det dröjde till den 2 december 1944 innan de blev ett par. Egentligen hände inget spektakulärt.

– Vi hade varit på fest hos elevkamrater på Östermalm och jag skulle ta taxi hem. Ja, så Ingvar följde mig till Karlaplan och sa "hej då".

Från den stunden kände båda att det var allvar.

– Vi har haft skojigt och gjort saker ihop. Som när vi översatte Georges Feydeaus "I nöd och lust" och sedan satte upp den tillsammans, säger Ingvar.

– Och så har vi inte hängt på krogen, gått ut och tagit en öl efter föreställningarna eller så. I stället har vi åkt hem och ätit en macka i köket. Vi har väl inte varit sams jämt men vi vet att vi hör ihop, säger Meta.

Samtidigt erkänner hon att hon haft dåligt samvete för att barnen försummats, och över alla barnflickor som passerat revy. Och hon är glad att varken Annika eller Jan gått i sina föräldrars fotspår.

– Men det var nära. När Jan var 14 tog du med honom i en uppsättning som du regisserade. Sedan var han helt inne på att bli skådespelare under några år, säger hon.

– Ja, just det. Han fick vara med i "Sol, vad vill du mig?", Birger Normans drama om kravallerna i Ådalen, minns Ingvar.

INGENJÖRSGENER

Till slut blev aktörernas son ingenjör i stället, som farfar och morfar.

– Tack och lov, säger kvinnan som kan ståta med över 160 roller bara på Stockholms stadsteater.

Meta är född i just Djursholm och uppvuxen med mamma Maj, pappa Edy och storasyster Maikki i ett välbärgat hem på Kungsholmen med både hushållerska och kokerska. Pappa var civilingenjör och blev så småningom professor. Mamma hade barnläkarplaner för yngsta dottern men när teaterdrömmarna tog fart applåderade föräldrarna.

– Pappas morbror var operasångare och vi fick följa med både på opera och operetter. Mitt första framträdande var i "Mors lilla Olle". Jag var sex år och det var något kyrkligt, i Kungsholmens församlingshem har jag för mig.

– Långt senare sökte jag till Dramatens elevskola och fjärde gången blev jag äntligen antagen. Ingvar kom in året före, på sitt tredje försök.

Han föddes i Östergötland men familjen flyttade snart till Stockholm. Pappa Henry Kjellson var landets förste flygingenjör inom försvaret, men sonen hade högtflygande planer av helt annan karaktär.

– Det började med att en bästis med kontakter övertalade mig att följa med och spela en av de små pagerna i Ludvig Holbergs "Ulysses von Ithacia". Jag var tolv år och på den vägen är det.

De sitter i rokokosoffan. Tittar på varandra, nickar replikskiften och bjuder på anekdoter. Meta pratar mest, Ingvar fyller i och sorterar både kronologiskt och geografiskt.

– Det var mycket regiteater förr, på Alf Sjöbergs och Gustaf Molanders tid. Sedan fick man börja tycka själv, och kanske slog det över åt andra hållet och blev lite mycket snack.

De berättar om förebilder, om Gunn Wållgren och Dramatengiganten Lars Hanson, född 1886.

– Gunn var bara enastående. Hon levde rollerna.

– Lars Hanson hade en helvetes aura. Vilken oerhörd personlighet!

SKÅNSK HORISONT

Minnenas resa går vidare. Nästa anhalt är Helsingborg, i början av 1950-talet.

– Kommer du ihåg? Vi gästspelade med "Hjärtats dårar" och lediga kvällar uppträdde vi på Mollbergs och sjöng och deklamerade. Förresten, vem var det som var teaterchef där nere då? Var det (Lars-Levi) Laestadius eller rent av Ingmar Bergman?

– Nej, det måste varit John Zacharias.

Sedan rakt in i tv-teaterns barndom.

– Jag var med i första fasta ensemblen när allt började 1957, och det var bara direktsändning som gällde på den tiden, berättar Ingvar.

– Det var tekniskt krävande och man skulle stå på exakt rätt plats och hålla reda på vilken av de tre kamerorna man skulle titta in i. Allt bestämdes i minsta detalj, enligt ett mycket komplicerat rörelseschema.

Därefter ett hastigt skutt till Skåne igen, och ännu längre bakåt i tiden.

– Jag är väldigt förbunden med Helsingborg. Visst ni det? frågar Meta.

– Jo, min farbror, Frans Velander, var överläkare på Sankta Maria sjukhus och vi firade alltid jularna där nere. Jag såg alla nyårsrevyerna i stan under min ungdom.

SPÄCKAT SCHEMA

På livets höstkant brinner de fortfarande av nyfikenhet och lust, och Meta vilar definitivt inte på lagrarna. Just nu spelar hon även i Carin Mannheimers succékomedi "I sista minuten". Det händer att hon står på Stadsteaterns scen fem kvällar i veckan. Dessutom ska hon börja repetera in en roll till "Peter Pan", som går upp strax före jul.

– Det är bara till premiärerna jag frågar mig varför jag håller på med det här, säger hon med ett skratt.

Hon verkar ändå ha ett rätt avspänt förhållande till recensioner.

– Det är värst när det inte nämns något alls.

– Ja, men det är de där lite elaka formuleringarna som biter sig fast. Jag minns när jag fått en roll som hertig Carl i "Erik XIV" och en tidning, som inte imponerades av valet, skrev att "man tager vad man haver", säger Ingvar.

– Eller som när jag spelade i "Ljuva ungdomstid" i Gävle mot Ernst-Hugo (Järegård). Vet du vad det stod efteråt? Jo, "hon satt inte riktigt väl i båten." Precis så, säger Meta.

Ingvar har ett Tjechovseminarium på Dramaten framför sig. Annars skymtar han faktiskt slutet på karriären.

– Nästa år fyller jag 90 och då är det väl ändå dags att dra ett streck.

Meta tittar på honom och påminner om en rejäl urladdning.

– Jag kommer ihåg när du spelade Martin i Noréns "Natten är dagens mor" på Dramaten. Det är en roll som går djupt, och då mådde du inte bra.

– Nej, det var krävande, nickar han.

LOGELIV

Någon timme innan föreställningen ska börja är det småsnack och rutinmässiga sysslor i sminklogen. Betydligt yngre kollegor rusar fram och tillbaka mellan spegelraderna inför sina kvällspass på andra scener.

Meta håller upp papiljotter och matar Kjerstin Elg så att det ska gå smidigt att fixa till slöjdlärarinnans lockar.

– Enligt manus har vi varit gifta i 33 år, men vad är egentligen tiden..?

"Rut och Ragnar" hade urpremiär 1997 på Teater Brunnsgatan Fyra – med pjäsförfattaren Kristina Lugn själv och en bokstavligt talat döende Allan Edwall i rollerna. I oktober avger två andra trotjänare – Gerd Hegnell och Sven Wollter i Göteborg – löften om att gå skilda vägar.

På Stockholms stadsteater står Jan-Olof Strandberg för regi. Han är gammal vän till äkta paret Velander-Kjellson. Alla tre kamperade ihop redan på Uppsala stadsteater i början av 1950-talet.

Inne på Lillan haglar nu bitska repliker:

"Jag skulle inte våga vara så oönskad som du."

Anklagelser slungas ut:

"Du är skyldig mig 64 samlag."

Och tankesprång svindlar:

"Vi har lovat att älska varandra hela livet. Om det är sant att vi inte älskar varandra längre, kanske det innebär att våra liv är slut nu?"

Plötsligt tappar Rut en replik. Sufflören Ulla Ström höjer rösten och genast greppar hon tråden igen och levererar en ny sarkasm.

SLUTREPLIK

Efter ovationer och ett par inklappningar sjunker två teaterrävar ner bakom kulisserna.

– Bara bra att publiken uppfattar en som mänsklig, säger Meta med anledning av den lilla fadäsen.

Hon har varit med om betydligt värre saker. Missade entréer är faktiskt lite av hennes paradgren.

Men nu är det över för i dag. Snart ska taxin ta aftonens huvudpersoner hem till Djursholm. Kanske blir det en kvällsmacka i köket.

Vardagens lögner och svek blir till något oväntat i ett äkta pars tolkning. En recensent beskrev det som att en drygt 60 år lång smekmånad helt desarmerar det nattsvarta i texten.

– Jag tror bara de leker, analyserar Ingvar Kjellson.

– Det blir nog ingen skilsmässa. De kan inte leva utan varandra, slår Meta Velander fast.

Exakt 177 år och 178 dagars livs levande livserfarenhet har talat.

Per Ohlsson