Alltför känsliga frågor

Städning skulle jag utan tvekan kunna anlita en utomstående att göra. Och kom inte och snacka om pigor i det sammanhanget. Att städa är ju ett jobb precis som att måla huset eller sköta trädgården. Och sånt betalar vi för helt utan dåligt samvete.

Men laga min mat vill jag helst göra själv. Eller låta någon annan i hushållet göra. Jag vill nämligen veta vad jag får i mig.

Ändå började jag en gång mitt vuxenliv med att köpa det mesta på burk eller i paket. Kanske berodde det på att jag startat min karriär i köket genom att tappa plåten med den gratinerade falukorven den allra första lektionen i skolköket. Jag brände mig helt enkelt. Grytlapparna var för tunna.

Så äldsta dottern fick barnmat på burk och pulvermos. Att göra potatismos själv föll mig bara inte in. Ända tills min bortskämda kusin bjöd oss på middag med just hemlagat mos. Denne man, som ända upp i 40-årsåldern lät sin mamma sköta hans tvätt, kunde alltså göra eget mos. Då måste jag också kunna det!

Sedan dess har jag blivit ganska duktig på att laga mat. Även om jag inte vill stå alltför länge vid grytorna. Men det tar faktiskt inte så särskilt mycket längre tid att göra egna köttbullar. Orkar jag inte rulla formar jag i stället snabbt några stora biffar. För jag vill inte ha en massa konstiga tillsatser i mig. Såna som gör att 40 gram kött ska kännas som 150 gram eller såna som gör konsistensen lagom tuggvänlig.

Så särskilt mycket korv blir det alltså inte på min tallrik numera. Jo, kanske någon gång en sån där med minst 70 procent kött och mycket kryddor. Fast jag undrar alltid vad de där andra 30 procenten egentligen är bra för. Det går ju att göra korv med nästan 100 procent kött. Sån åt jag i Sydafrika – jättegod. Skinnet gör ju att allt stannar på plats utan vare sig stabiliseringsmedel eller mystiska extrakt.

Med tanke på hur noga jag är i livsmedelsaffären har jag själv förundrat mig över att jag inte alls är lika nyfiken på ursprung och innehåll på krogtallriken. Så när jag i går lunchade ute ställde jag faktiskt frågan om vad det var för kött som serverades. ”Det bästa” fick jag till svar. Jaha och vad är då det? ”Biff” blev det korthuggna svaret denna gång. Men var kommer den ifrån då? ”Amerika”.

Den miljömedvetne medgästen undrade då hur biffen kommit till Sverige, med båt eller flyg. ”Korna har väl simmat”, svarade krogägaren surt. Därmed var diskussionen slut. Vi förstod att vi kommit med alltför känsliga frågor, på nivå med om vi frågat ut honom om hans sexuella läggning.

Slutsatsen vi drar är att de just därför bör ställas betydligt oftare och av många, många fler.

Tjerstin Thorsén
tjerstin@gmail.com