Min bästa tid är nu!

Hösten är min tid. Visst är det skönt med sommar och värme. I lagom doser. För mycket av det goda skämmer dock. Har till exempel aldrig orkat ligga pall på en strand. Faktiskt gillar jag både vintern och våren precis lika mycket. Speciellt om vintern bjuder på rejält med snö och våren är lång och utdragen och inte allt exploderar på en gång.

Fast allra mest älskar jag hösten. Den stämmer så bra med min personlighet. Jag blir glad när den mogna grönskan förvandlas till guldgul, orange och rubinröd energi. När nätterna mörknar och får stjärnorna att brinna klarare. När frosten ligger på taken om morgnarna och blänker i de första solstrålarna. När en och annan storm härjar och himlen ständigt förändras. Det är dramatik som i den värsta actionmovie.

Som när jag häromdagen skulle ut på min vanliga motionsrunda med stavarna. Tittade ut och såg en klarblå himmel med små vita molntussar och klädde mig därefter. När jag fått på mig gympaskorna hörde jag ett ljud som inte alls stämde med sol och sommarmoln. Regnet smattrade mot regnskyddet över ytterdörren! Bytte alltså till regnställ, men när jag steg ut bara någon minut senare hade regnet redan upphört!

Som tur var behöll jag regnmunderingen och stavade iväg. För halvvägs på min runda kom regnet igen och sen även små hagelkorn. Solen sken fortfarande och fick haglet att se ut som om himlen kastade gnistrande diamanter över mig. Haren jag mötte, och som blickstilla och vaksamt betraktade mig, verkade lika fascinerad. Det kändes som om vi bondade i vår gemensamma naturupplevelse. Även om harar förstås knappas har så mycket kunskaper om ädelstenar.

Det är förstås inte alltid hösten bjuder på så här positiva upplevelser. Särskilt inte detta års sura variant. Fast detta stämmer också bra med mig. Precis som när trädens grenar och kvistar knakar och bänds känns det i mina ben och leder. Allt funkar inte lika smärtfritt och bekymmerslöst som det brukat. Allt oftare förstår jag de (ännu) äldre personer som klagar på att det är jobbigt att bli gammal. Inte för att man då blir rynkig och ful. Utan för att kroppen inte alltid lyder längre.

Hösten är också förkylningstid. Jag har fått min beskärda del. Lagom kul. Särskilt när jag skulle ut och flyga och fick ett lock för örat som inte vill släppa. Semestern blir liksom inte riktigt lika givande när man är lomhörd och utmattad ramlar ner i sängen redan vid niotiden på kvällen.

Fast allt det här är faktiskt det som stämmer så bra mellan mig och hösten. Svala vindar, regn och rusk omväxlande med sol över alla sprakande färger. Precis detta får mig att känna att jag lever!

Tjerstin Thorsén
tjerstin@gmail.com