Jag är spelberoende

Sedan jag flyttade till Skåne har jag återvunnit en gammal kärlek. Jag hade nästan slutat hoppats på att det någonsin skulle ske. Men plötsligt var vi där igen. Tiden hade blivit mogen. Allt gammalt groll hade ältats så många varv att det slipats ner till en robust stomme som inte gör ont utan bara stärker.

Jag menar fiolen. På gymnasiet och några år därefter var det vi, flera timmar om dagen. Vart jag än gick hade jag den med. Dagar då jag inte spelade blev händerna rastlösa som hos en kedjerökare och på vänstersidan av halsen hade jag – som alla flitiga violinister – en fläck som såg ut som ett sugmärke fast det bara var ett litet skavsår från en knopp som sticker ut från instrumentet.

Det märket bleknade bort sedan. För vi gled ifrån varandra. Man kan väl säga att vi inte klarade omställningen när jag började plugga annat, frihetskänslan var alldeles för härlig. Till viss mån hade jag räknat med det. Alla säger att det är så lätt hänt, lika förutsägbart som en sjuårskris.

Värre var att jag började ifrågasätta de prioriteringar som utgjorde själva fundamentet. De där två åren jag ägnat åt att öva strängväxlingar och spiccaton, vad fanns kvar av dem efteråt? Fingrarna hade oroväckande snabbt blivit trubbiga i sina rörelser, muskelminnet föll i glömska. Jag insåg att medan mina nya klasskompisar hade backpackat i Asien och volontärarbetat i Sydamerika hade jag suttit i ett övningsrum med ryggen mot världen och nördat mig med något som inte gjorde den minsta skillnad för världens svältande barn och expanderande öknar. Med vilken rätt? Min cyniska fiollärare hade en gång frågat: Vet du vad en lektion kostar svenska staten? och jag började tänka, att där hade han faktiskt en poäng, fast inte den han själv trodde. Jag borde inte övat mer som han antydde, utan mindre.

Vi höll kontakten hela tiden, jag och fiolen. Jag spelade för publik då och då. Men det var alltid falskt och med en klump i magen. Jag tänkte bara på gamla minnen. På hur roligt det ändå hade varit. Med jämna mellanrum gjorde jag små ryck för att det skulle bli så igen. Men jag orkade aldrig göra det tillräckligt länge för att det skulle leda någonstans. Visst kunde jag spela men det var inte som förr. Och det ville jag ju inte att det skulle vara heller.

Jag hade inte så stort hopp om en varaktig förändring när jag flyttade. Ärligt talat var det av sociala skäl som jag började spela med folk i min nya hemstad, musikaliska ambitioner hade jag inte.

Och då trillade jag dit igen! Fullkomligt! Men numera rör det sig om ett bruk snarare än om ett missbruk. Jag har slutat försvara mitt spelande med att det är viktigt, kan glädja människor, bygger broar et cetera. Jag vet mycket väl att de positiva effekter som just mitt musicerande eventuellt har för andra människor inte står i rimlig relation till hur mycket tid och energi jag lagt och lägger på fiolen.

Trots det är min slutsats att musiken är typ meningen med livet. Om man lägger ihop alla de olika delarna och aspekterna så blir det summan. Hur uträkningen går till är alldeles för komplicerat för att förklara ingående. Allt jag kan säga är: heja kommunala musikskolan, heja alla gatumusikanter och heja alla kufar som leker med modelljärnväg fast de är vuxna – vi är av samma skrot och korn.

Elin Andersson
elin.andersson@hd.se 042-489 91 09