Vådan av naiv flathet

Ibland undrar jag om det är jag eller världen som är knäpp. Är det omvärlden, så undrar jag varför vi finner oss i alla märkliga saker. Som att kalla en student till polisen för en skuld på 7 000 kronor – som hon dessutom redan betalt tillbaka - medan man samtidigt släpper jakten på riktiga brottslingar som snott 141 miljoner kronor.

Är sånt riktigt klokt? Tänk vad mycket 141 miljoner skulle kunna räcka till. Särskilt med tanke på att cigarettbovarna från Helsingborg knappast är ensamma. Och speciellt som en tidningsreporter i Helsingborg lyckats klara av att hitta de ”förvunna” männen. Man kan ju undra hur kompetenta de som har betalt för att leta är. Ja, jag börjar rent av undra ifall de fått betalt för att låta bli att söka.

Sånt här gör mig sned. För det är ju allas våra pengar detta handlar om. Dels ger vi lön till polis och åklagare med flera som faktiskt inte klarar sina jobb. Dels blir staten, det vill säga vi alla, utan de här pengarna.

Denna handfallenhet kanske inte borde förvåna. Den har pågått länge. Det är säkert 20-30 år sedan jag själv första gången undrade varför svenska politiker och myndigheter är så oerhört naiva. Det var när det kom fram att ett företag som släppte ut miljöfarlig skit själv skulle kontrollera sina utsläpp. Och att ingen ens kollade ifall de fuskade eller ej.

Sådan ”egenkontroll” litar vi fortfarande till. En sån otrolig flathet? Varför har vi inte en kontrollapparat värd namnet som ser till att de som inte sköter sig fångas in och får ta sitt ansvar?

Trots massor av avslöjanden, ofta av andra än de myndigheter som är satta att sköta tillsynen, rullar allt på som vanligt. Det gäller allt från miljöfarliga utsläpp till ekonomiska förehavanden. Som när politikerna beslutar att ge bidrag för att ge arbetslösa jobb. Och sedan inte bryr sig om att kolla att företagen som anställer inte utnyttjar situationen för egen vinning. Miljon efter miljon rullar iväg till ingen annan nytta än att sko ljusskygga typer.

Det finns otaliga undersökningar som visar att vi svenskar gärna avstår en del av vår inkomst till barnens utbildning och till sjuka och gamla. Men viljan minskar i takt med alla avslöjanden och när vi förstår att de som driver skolor och äldreomsorg, till och med helt lagligt, använder en allt större del för att själva bli rika. Våra surt förvärvade slantar rinner ner i allt fler såna svarta hål.

Det är då vi börjar se om vårt eget lilla privata hus och börjar rösta på politiker som lovar skattesänkningar. För om samhället ändå inte hjälper oss i våra svåra stunder, så måste vi förstås själva försöka göra det.

Risken är att vi alla samtidigt blir snåla och kyliga. Och hur bra mår vi egentligen då?

Tjerstin Thorsén
tjerstin@gmail.com