Elsa Beskow version 2.0

Det var en solig oktobersöndag, en sån då man borde ta med sig själv och eventuella barn till skogen och hoppa i en lövhög. Jag valde att ta med mina till ett köpcentrum nära stan.

Medan jag for runt i hallen och packade ihop nappflaskor, mellanmål och glasögonfodral sms:ade jag en kompis och frågade om hon och hennes barn ville ses i nån av butiksgångarna i Ödåkra och fika.

Vi hade länge försökt få till en träff utan att lyckas. Nu var ännu en helg på väg att passera och jag hoppades kunna kombinera shoppingbehoven med socialiserande. Hon svarade att hon inte ville ses på Väla. Jag kände mig dum som ens hade ställt frågan.

Många av mina vänner ogillar konsumtion, svårast har de för köpcentrum. En del mår illa bara de kommer in genom snurrdörrarna. De pratar om skrikande barn och stressade vuxna. Jobbigast verkar det vara för kulturjournalister. I våras fick kulturskribenten Julia Svensson hata gallerior och köpcentrum på en helsida i DN: "Ingen kan väl på allvar tro att det är i den här eländiga miljön vi egentligen vill mötas?". I boken "Ingenmansland" går kulturjournalisten Dan Jönsson runt på Ullared och föraktar tjocka människor som handlar berg av fryspåsar. Han fylls av en känsla av meningslöshet. När han ser fryspåsarna i den egna kundvagnen frågar han sig vad han ska med allt detta till.

Kanske till att lägga mat i frysen... Eller är det en allför banal syssla..?

Jag vet inte hur det är för andra. Men min lista med saker att köpa är alltid väldigt lång. Nu pratar jag inte om önskelistan - som att jag drömmer om en stor orientalisk matta till köket – utan om sånt jag behöver för att vardagen ska fungera. Vinterjacka till bebisen, ny dammsugare, glasögon till treåringen, present till en kusin och laddningssladd till datorn.

Varje helg är det saker som behöver letas upp och hämtas hem.

Om man nu ska handla förstår jag inte varför köpcentrum är så mycket sämre än säg småbutiker i Köpenhamn? Möjligen fulare. Men måste jag skämmas när jag lyfter ut barnen ur bilen på parkeringsplatsen?

Jag har turen att bo nära Pålsjö skog. Det är fint att se egna och andras barn gå balansgång på trästockar, leta vildhallon. Men tro det eller ej alla Dan Jönssonar, vi har också en del fina stunder mellan Elgiganten och Rusta i Ödåkra. Som den där soliga söndagen.

Min fyraåring satte sig på golvet inne på Akademibokhandeln och läste en bok, det var fint. Vi skrattade när hon tog en balettkjol på huvudet inne på H&M och det kändes kreativt när vi letade diamanter i skyltfönstren hos Rydbergs ur. Själv blev jag nöjd när jag hittade en lagom cool parfym till kusinen.

När jag går där och letar vinterkläder och presenter känner jag mig ibland som föräldrarna i Elsa Beskows saga om "Tomtebobarnen". Tomtarna samlar bär, svampar och ängsull att värma sig med till vintern. Jag letar vantar och jackor. Samlare är vi allihopa. Efter ett gott dagsverke myser tomtefamiljen runt en brasa. Jag och barnen delar en chokladbulle på Café Schiller.

Visst drömmer jag också om ett samhälle bortom kapitalism, ett samhälle där allt inte har ett pris, där rikast inte vinner. Jag är irriterad på att utvecklingen av nya varor föder så många nya behov (tillbehör till smartphonen någon?). Jag föredrar nästan alltid kultur framför konsumtion.

Men. Jag vill inte gå på kalas utan present. Min dotter ser suddigt utan glasögon. Jag kan inte surfa utan laddare. Saker måste väljas, betalas och fraktas hem.

Ju mer jag tänker på det desto mer barockt verkar det att jag ska känna sig som en dålig förälder för att jag ibland tar med barnen på inköpsrundorna.

Möjligen som en fantasilös kompis som inte kan hosta upp ett charmigare fikaförslag.

Charlotte Ågren