Ett steg från döden

HELSINGBORG Publicerad 20 oktober 2012 kl. 04:00 Uppdaterad 20 oktober 2012 kl. 12:41
  • Låter lågan brinna. "Att ta sitt liv och möta det okända är modigt. Men det är ännu modigare att stanna kvar i livet", säger Jörgen Fransson.HD/NST Tobias Andersson

  •  Tobias Andersson

  • HD/NST Tobias Andersson

  • Jörgen Fransson fastnar fortfarande vid sitt modellbygge, men långt ifrån lika länge som under den maniska perioden.HD/NST Tobias Andersson

Jörgen Fransson knäcktes av det höga arbetstempot. Utmattad och deprimerad planerade han sitt självmord in i minsta detalj. Han var ett steg från döden. Då hände något.

Vid frukostbordet gick Jörgen Fransson igenom sin begravning en sista gång. Han ville ha en högtidlig ceremoni utan blommor vid kistan. "Brusa högre, lilla å". "My way" med systern som är operasångare. Ingen eftersittning.

Det såg bra ut. Såväl de pappren som testamentet var i sin ordning.

Den 43-årige sambon och tonårspappan från Helsingborg tog på sig skjorta, slips och finbyxor. Stoppade ner en cigarr av dyrare sort i ett etui. Gav förväntansfull sig av.

Först hade han tänkt skära sig i halsen. Hårt och distinkt med en modellkniv. Av läkarboken framgick vilka blodådror som lättast och snabbast töms. Men å andra sidan, varför uppleva smärta det sista man gör i jordelivet? Därtill var han för feg.

Då fanns det ett bättre sätt.

Jörgen Fransson började med att analysera kartor och tidtabeller. Tågnätets utformning sammanvägt med restider ringade in den raksträcka där tåget borde gå som fortast. I nästa steg åkte han med på turen och klockade tiden mellan två punkter. Jo, kalkylen höll i praktiken. Att tåget hade en plan front, med stor träffyta, gjorde honom ännu mer trygg. Den strömlinjeformade varianten medför nämligen en högre överlevnadsrisk, stod det på hjälpsidan på nätet.

Nu satt han där, någonstans i Skåne, med benen i kors på nästan armlängds avstånd från rälsen. Cigarren rullades i tändstickans låga tills den hade fått en jämn krans av glöd. Djupa bloss. Slutet var ett enkelt steg bort. Det fyllde honom med ett lugn han aldrig tidigare hade känt. Han skulle kliva ut på spåret sent, så att lokföraren inte hann bromsa. Stå upprätt och bli krossad rakt framifrån.

Så mullrade det i marken.

Fem år tidigare, 2006, körde Jörgen Fransson turistbuss genom Europa. Idéerna till nya revy- och teaternummer for runt som flipperkulor i huvudet. Sedan snabbt ner med dem på ett papper vid nästa stopp. Efter arbetspasset, 06-23 varje dag under en tvåveckorsperiod, bearbetade och renskrev han materialet på hotellrummet. Ensemblekollegerna hemma i Helsingborg gnuggade sömnen ur ögonen och följde luttrat order när manusförfattaren, regissören, rollbesättaren tillika skådespelaren ringde kring midnatt och, utan presentation, utbrast "Papper och penna! Skriv!"

– Jag mådde som en stor bukett rosor med fågelsång till. Det var skitkul. Med kaffe och cigarrer kunde jag hålla på hur länge som helst, säger Jörgen Fransson när vi träffas i hans hem i Helsingborg.

Första varningssignalen kom i en hotellmatsal hösten 2006. Kroppen började plötsligt att skaka. Svetten rann. Hjärtat slog allt snabbare i panik. Han visste inte var han befann sig.

– Det tog tio minuter innan jag, med hjälp en skylt, insåg att jag var i Borlänge.

Jörgen Fransson bytte jobb till stadsbusschaufför med ambitionen att dra ner på tempot, men tog av lust och lojalitet snart på sig extrapass. Uppe i långt över heltid, och inne på trettionde raka arbetsdagen, kom nästa smäll med en spyas fulla kraft 2008. Han stannade den välfyllda bussen, sprang ut på en åker och kräktes. Ängelholms sjukhus, som låg närmast till, blev ändhållplatsen. Varken han eller läkarna, som först misstänkte en infarkt, var dock svaret på spåret. I ett halvhjärtat försök slopades extrapassen.

– Jag var alltid väldigt trött fysiskt och psykiskt. Hade idéer till föreställningar men kunde inte få ner dem, satt och stirrade på pappret i timmar.

Den 27 januari 2009 var även reservtanken tömd. Jörgen Fransson drack morgonens sista kopp kaffe innan det var dags att sticka till jobbet.

– Men jag kunde inte resa mig ur soffan och inte ens lyfta mobiltelefonen på bordet framför mig. Cigarren i handen darrade. Jag andades tung och fick tunnelseende. Började att storgråta.

Sambon Ewa, som råkade komma hem just då, såg till att han fördes till familjens läkare. Denna sa: "Grattis! Du har inte gått i väggen – du har tagit sats och sprungit". Jörgen Fransson fick diagnosen utmattningsdepression och blev långtidssjukskriven.

På den kognitiva beteendeterapin bad terapeuten honom skriva ner vad han hade gjort i sitt liv. Med andra ord: stadsbusschaufför, diversearbetare på Zoegas, turistbusschaufför, möbelmontör, reklamspeaker och programledare på Radio Stella, lärare i grundskolan, musiklärare, scentekniker, skådespelare samt manusförfattare och regissör till sju revyer och två musikaler. Med mera, med mera.

– Det blev två A4. Terapeuten sa till mig: "jag förstår inte hur du har klarat dig så här länge."

Stark hade blivit spröd, handlingskraftig intill förlamning passiv.

Jörgen Fransson föll i gråt över att favoritlåten på radio bröts av ett trafikmeddelande. När spetsen på blyertspennan knäcktes var det en katastrof som ödelade resten av dagen. En osynlig vägg reste sig mellan honom och vardagssysslorna. Han blev stående i timmar i hallen med en soppåse i ena handen och den andra handen på dörrhandtaget.

Självutnämnde ordningspolisen Fransson läxade upp folk som blockerade gångar i matbutiken med sina kundvagnar. Eller, ännu värre, cyklade på trottoaren. Han ryser till vid minnet.

– Till slut vågade jag inte vistas ute bland folk, av rädsla för att skada dem fysiskt.

Mitt i passiviteten hittade Jörgen Fransson en sak som han fullständigt snöade in på. Något som är vanligt vid en utmattningsdepression, förklarade terapeuten.

Med pincetter, enstråiga penslar, glasspinnar och tändstickor skapade han en vinterskrudad österrikisk bergsby anno 1930-talet. En ner till millimeternivå perfekt värld, fri från bekymmer, att fly in i. Sambon kom mer än en kväll hem och fann honom sittande i bara pyjamasen vid modellen. Oj, var klockan så mycket... Bäst att äta lite kanske.

Det maniska byggandet hjälpte Jörgen Fransson att återta kontrollen över sig själv. Ilska och ångest motades bort med en avledningsteknik: han, musiker och pilot på hobbynivå, bytte i skarpa lägen fokus genom att tänka på ackorden till favoritlåtar eller på motorstartproceduren i Boeing 737 (för vilken han har byggt en fullskalig och fullt fungerande flygsimulator i lägenheten).

Han skrevs ut från öppenvårdspsykiatrin i januari 2011 efter ett och ett halvt års successivt nertrappad behandling. Platsen behövdes till mer vårdkrävande patienter, dessutom slutade hans läkare i den vevan.

– De tyckte att jag mådde så pass bra att jag kunde skrivas ut. Jag kände mig själv redo.

Det var en dubbel felbedömning. Jörgen Fransson sökte visserligen en del småjobb, började spela med bandet igen och gick långa promenader. Det tycktes rulla på i gamla hjulspår igen, men med tiden tröt orken. Han gjorde sig till ett bittert offer för all världens orättvisor. Parasiterade motgångar. Tankarna på att begå självmord formades. Till slut fanns de där dagligen.

Så är vi åter framme vid den där morgonen förra hösten.

– Allt var mörkt, jobbigt och meningslöst. Det var en upplyftande känsla att snart bli fri från det. På väg till spåret hade jag inga tankar på att mina anhöriga skulle sakna mig. Tvärtom, så skönt för dem att slippa mig, bördan, berättar han.

– Ett tåg dundrade förbi med full kraft. Det såg bra ut. Jag tar nästa, tänkte jag. Och nästa. När det tredje tåget hade passerat, efter en timme, reste jag mig upp och gick. Lite besviken men samtidigt med en känsla av att jag ger det ett försök till, eller väntar med att dö till en annan dag.

Vad fick dig att göra det?

– Det var inget resonemang, ingen riktig tankegång. Utan en känsla som kom över mig att jag inte skulle göra det. Först på väg därifrån tänkte jag på min familj. Att jag har min sambo och min dotter, mina föräldrar och vänner. Teater, cigarrer, whisky. Mer saker att göra, mer att lära. Sedan fanns också tanken: stackars lokförare.

Ett nytt år av terapi har nu hunnit gå. Den gamle Jörgen Fransson är på väg tillbaka, även om de ständiga bytena av läkare inom psykiatrin är en stor stressfaktor (läs mer här).

Med driv i rösten berättar han att han har börjat jobba igen och spelar med bandet "3 decennier" och skriver på en bok med arbetsnamnet "Handbok till livet", som kanske kan bli en scenversion, och det är inte utan att man undrar: har karln inte lärt sig?

Jo, försäkrar han, den här gången är det annorlunda.

– Jag har en större vilja att leva än för ett år sedan. Men även om jag mår bra och har mycket på gång, finns det inte några garantier. Jag går på tå och känner mig för, steg för steg, så att jag inte gör för mycket. Efter en spelning nyligen tog det fyra dagar innan jag kom ur lägenheten igen. Det blev för mycket krav och intryck på en gång.

Var tågsträckan finns behåller Jörgen Fransson för sig själv. Att ha den "nödutgången" tillhands är en tröstande tanke som hjälper honom att må bättre. Säkert kommer han att trilla dit igen och jobba för mycket, som den energiske person han är, men nu finns en beredskap för att bromsa fallet.

– Jag har minnet kvar av hur dåligt det gick då. Och anhöriga och min nära vän Peter som säger: nu är det stopp. Utan dem hade jag inte levt i dag. Min sambo är en hjälte som förtjänar medalj. Hon har tagit allt markarbete under en lång tid och måste tyvärr fortfarande göra det i perioder när jag inte mår riktigt bra. Men det går framåt och jag förstår nu att detta måste få ta tid, säger han.

Att det står "begravningsentreprenör" på visitkortet är onekligen ödets ironi. Jörgen Fransson hoppade in som bärhjälp vid ett tillfälle och är sedan i våras i tjänst 15 timmar i veckan. Förutom att vara en efterlängtad sysselsättning, den första på många år, är det ett slags terapi för honom.

– Att se människors sorg har fått mig att förstå vad anhöriga går igenom. Det gör att jag tänker mig för ännu mer när tankarna på att inte vilja leva kommer. För det gör de ibland, men bara för ett ögonblick.

Numera väljer han livet även för sin egen skull.

– Livsglädje för mig är färgen på höstlöv. Doften av våt jord. Häromdagen åt en gråsparv brödsmulor ur min hand på balkongen.

Vad hade den gamle Jörgen Fransson tyckt om en sådan person?

– Att han är en löjlig liten mes. För, herregud, det finns väl viktigare saker att fokusera på – som att jobba! Men jag tycker sådana små saker är fantastiska. Jag har fått tillbaka nyfikenheten på livet.

Joakim Björck
042-489 93 65

Textförstoring

Dela

Jörgen Fransson

Namn: Jörgen Fransson.

Ålder: 44 år.

Familj: sambon Ewa. Dottern Johanna från ett tidigare förhållande.

Bor: lägenhet i Helsingborg.

Jobbar som: begravningsentreprenör.

Därför berättar han sin historia:

"Jag vill visa att utmattningsdepression inte är något man ska skämmas för eller försöka förklara bort. Det är en allvarlig sjukdom som har kommit och ökat på senare år på grund av samhällets högre krav. Mänskligheten är på väg att begå kollektivt självmord om vi fortsätter i den här takten. Tänk efter innan det är för sent: ni är inte så starka som ni tror."

HD:s granskning

Läs mer

Mer

Huvudnyheter

Se biofilmer från SF att köpa eller reservera här