Om Jesus vara eller inte vara

Apropå ett herrans liv om religionsfrihet kontra frihet från religion i veckan. Jesusbarnet och de tre vise männen portades först från Fredriksdal, men festarrangören kröp till korset och tänker trots allt bjuda på julspel enligt kristen historieskrivning.

Skolavslutning i kyrkan, luciatåg, klassbesök vid församlingens julkrubba, flammande adventsljusstakar, "Stilla natt" och "Gläns över sjö och strand" i det offentliga rummet. Hur mycket religion och religiösa symboler tål vi?

Hans Ingvar Roth är teologie doktor i etik och professor i pedagogik vid Stockholms universitet. Tidigare i år släppte han boken "Är religion en mänsklig rättighet" på Norstedts förlag. Han förundras över att traditionellt firande på Fredriksdals museer och trädgårdar i Helsingborg kan skapa sådan turbulens.

Verksamhetschefen uppfattade det som att julspelet "innehöll någon form av kyrklig ritual" och sa först stopp. Protesterna lät inte vänta på sig och arrangören tänkte om. Nu får besökarna vid Jul på Fredriksdal trots allt se den bibliska versionen av Jesus födelse med barn och ungdomar som aktörer.

Hur känsligt kan det vara? Har vi drabbats av religionsfobi?

– Ja, det låter som en överreaktion, säger Hans Ingvar Roth.

– Givetvis är det viktigt att lära om traditioner och högtider, men det behöver ju inte tolkas som att man tvingas in i någon sorts ritual. Det vettiga vore väl att uppmärksamma fler religiösa grupper och deras firande, som ramadan och judiska högtider, i stället för att utestänga.

Vilka tankar far genom din skalle när de här debatterna poppar upp kring helger och skolavslutningar?

– Det väcks en massa reflexrörelser på båda sidor. "Absolut, vi måste självklart fira", från gruppen som lever kvar i föreställningen att skolan är ett annex till kyrkan. Detta ställs mot åsikten från mer sekulärt, humanistiskt håll att religionen lika självklart inte ska ha någon plats alls.

– Om man utgår ifrån religionsfrihet i exempelvis Europakonventionen så gäller principerna både rätten till och rätten från religion. Samtidigt ska ju inte skolan vara någon filial till kyrkan i ett mångkulturellt samhälle. Och det är den ju inte heller hos oss eftersom vi inte längre har någon statskyrka.

Var tycker du själv man ska sätta gränserna?

– Rätten till religionsfrihet innebär att man måste få exponera sin religiositet i olika sammanhang. Sedan ska det förstås finnas en diskussion kring vilka uttrycksformer – var och i vilken form. Här har man inte reflekterat tillräckligt mycket.

– En väldigt viktig utgångspunkt är att inte en speciell grupp ska ha någon sorts hegemoni inom offentliga institutioner. Då blir en lösningsmodell att uppmärksamma flera religiösa gruppers högtider och symboler.

Artikel 18 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna handlar om religionsfrihet. Men visst blir det problematiskt när det kommer till barnen eftersom de betraktas som tillhörande sina föräldrars trosuppfattning?

– Ja, det är ju en motsägelse. Två principer som kan komma i konflikt. Dels barnrättskonventionens tal om rätten till egen övertygelse, tanke och yttrandefrihet – dels FN:s allmänna förklaring där det står att föräldrarna har rätt att bestämma sina barns utbildning. Då kommer vi in på frågor om barnens behov och bästa och i vilken utsträckning de ska växa upp i en värdegemenskap hos sina föräldrar... Alltså, barnens utveckling och frihet mot föräldrarnas vårdnadsansvar och skyldighet vägleda in i vuxenlivet.

Sverige anses som en av de mest sekulära staterna i världen men du framhåller ofta USA som lite av ett föredöme. Varför?

– Hela landets nationella identitet bygger på invandring. Många emigrerade till USA för att de var förföljda på grund av sin tro. Därför bejakades också religionsfriheten tidigt. I Europa har vi på ett helt annat sätt levt med statskyrkor och monopol kring en viss religiös grupp. Debatter om slöja, manlig omskärelse och så vidare finns ju inte alls i samma omfattning som i vissa europeiska länder. Religionsfriheten har en mycket mer självklar ställning i det amerikanska samhället. Man uppmärksammar olika högtider och lär sig om dem, men staten och det offentliga håller sig borta från symboler, bönestunder och liknande.

– Ändå, vår kalender i västvärlden är uppbyggd kring den kristna tideräkningen. Det är ofrånkomligt, men det är en helt annan sak att inte tvingas vara med i ceremonier, trosbekännelser och liknande. Ska man ta religion på allvar, som något man får uttrycka i olika sammanhang, då ska det gälla flera grupper.

Per Ohlsson