Skygglappar mot Fattigsverige

Vid den här tiden på året brukade min mamma gå till banken. Hon ansökte om lån för att köpa julklappar åt mig och min syster.

En oansenlig bekännelse, kan tyckas. För mig är det som att sprida bensin över solnedgången, riva ner staden och hälla ut havet ända bort till horisonten.

I tre decennier har jag levt i tystnad, trots att det inte är något att hymla med. Så varför skäms jag?

Det var först i söndags som någon satte ord på det åt mig. Författaren Susanna Alakoski gästade "Babel" i SVT. Hon berättade om sin nya bok "Oktober i Fattigsverige" och hon bävade inför mottagandet.

"En del av medelklassen har en väldigt stor kreativitet att rikta bort fokus", sa hon och fortsatte:

"När man pratar om social problematik blir man särskilt ifrågasatt".

Jag känner igen det där. Så fort någon höjer frågan om ekonomisk utsatthet är det någon annan som hugger tillbaka och säger att det inte existerar. Rädda Barnens rapport från 2009 säger att 248 000 barn, eller 13 procent av alla barn i Sverige, lever i fattigdom.

Det verkar som att människor, huvudsakligen från medelklassen, stöter ifrån sig. När de läser siffrorna tar de inte in dem. I stället börjar de prata om att barnen i Afrika sitter med biaframage och flugor i ögonen. Och här sitter ensamstående, arbetslösa mammor och lipar över att deras barn inte kan följa med klassen till Kolmårdens djurpark!

Jag kommer att tänka på mina egna texter. När jag skriver om kvinnors utsatthet i Sverige får jag alltid mejl från någon som tycker att kvinnorna ska sluta klaga "för i Saudiarabien blir kvinnor stenade till döds om de kör bil".

Kan andra människors vidrighet rättfärdiga vår egen?

Kyss mig i brasan.

Här sitter jag med en klump i halsen och undrar varför. Tomten lyckades alltid dyka upp till slut. Jag fick mina leksaker, sedan var det inte mer med det.

Kanske skäms jag för att jag råkade tillhöra en familj som alltid klarade sig. På min skola låg jag någonstans i botten av mellanskiktet. Det var hundratals barn som hade det sämre ställt. Om jag knappt vågar berätta, hur känner de som hade det värst?

Om fattigdom inte finns i Sverige, då existerar inte de här människorna i folks medvetande. Historien om deras uppväxt är lögn och påhitt. De är som spöken, tunna som luft.

Vad säger det om oss?

Patrik Lundberg
patrik.lundberg@hd.se 042-489 93 56