Skräckkänsla – helt utan aliens

För ett par veckor sedan var vi i Vilnius, huvudstad i Litauen, den största och sydligaste av de baltiska staterna. För min del var det tredje gången. Det säger något om min fascination för den här staden, EU:s kulturhuvudstad 2009, 81 mil och en timmes flygresa från Köpenhamn.

Förutom att den är osedvanligt vacker, hela stadskärnan utgör ett enda världsarv, är den kulturell, vänlig och fullspäckad med intressant historia.

Första gången jag var där var år 2000. Då var det exakt nio år sedan sovjetiska tanks rullade in för att sätta stopp för den självständighet som Litauen varit första baltstat att utropa. En norsk kollega berättade hur han då suttit instängd i parlamentet tillsammans med en grupp ur motståndsrörelsen i flera dygn utan att veta ifall de skulle komma levande därifrån.

Den här gången vågade jag mig för första gången in i det gamla KGB-högkvarteret, beläget i ett vackert, oskyldigt vitt stenhus från 1890 mitt i stan. Här finns nu ett Folkmords- och motståndsrörelsemuseum.

Visst kände litauerna till att ockupationsmakterna, Sovjet och under kriget Hitlers Tyskland, höll till i huset. Vad de inte visste var att den fönsterlösa källaren dolde 58 celler där upp till 400 politiska fångar trängdes.

Som turister kunde vi nu se vad människor kan göra med varandra. I vaktrummet stod en våg på en hylla. Här mättes fångarnas matransoner upp, så att de inte blev för stora.

I mitten av fängelset var avrättningsrummet inrymt. Här sköts frihetskämpar ända in på 1960-talet. Det skedde på nätterna. Sedan hissades de upp genom de schaktformade fönstren, staplades på lastbilar för att begravas i anonyma massgravar.

En ny sambandscentral inrättades så sent som 1975. Samma år som Vladimir Putin började arbeta för KGB.

Det känns otäckt påträngande och nära. I dag är samme Putin rent av folkkär och har manövrerat sig till en tredje period som president i Ryssland. Men precis som på Sovjettiden fängslas och oskadliggörs politiska motståndare med hårda maktmedel. För ingen tror väl att till exempel de kvinnliga aktivisterna i Pussy Riot är farliga terrorister?

Jag ryser och sänder en tanke till min sedan länge bortgångne far som alltid var så rädd för ”ryssen”. Den frihet vi svenskar tar för given känns inte alls särskilt självklar. Speciellt inte nu när ”frihetens förkämpe” i världen riskerar att få en arrogant mormon som ledare och det fullkomligt odemokratiska Kina tar över som världens ledande ekonomiska stormakt.

Allt känns lika skakigt och osäkert som i den värsta katastroffilm. Och några aliens syns inte ens till.

Tjerstin Thorsén
tjerstin@gmail.com