Nyblivna tvillingsystrar tar nästa steg

Födda på andra sidan jordklotet, uppvuxna i skånska adoptivfamiljer, bara några mil ifrån varandra. Efter 27 år fick Emelie Falk och Lin Backlund veta att de var tvillingsystrar. "Med Lin känner jag mig hel", säger Emelie. Och nu har de hittat ännu en pusselbit: sin biologiska familj.

Vårvinter 2012. Emelie och Lin sitter på varsin golvpuff i Lins vardagsrum. Den bärbara datorn står uppslagen på bordet framför dem. På datorskärmen syns en kvinna, 11 000 kilometer därifrån.

Kvinnan på skärmen är Emelies och Lins biologiska mamma. Nu ska de tala med varandra för första gången. Javanesiskan ska tolkas till svenska och vice versa för att alla ska förstå varandra.

Emelie och Lin sitter alldeles intill varandra, de är tvillingsystrar – men de har bara känt varandra i mindre än två år.

Deras liv började för 29 år sedan i staden Semarang på Java, Indonesien. Fyra veckor gammal adopterades Emelie till Sverige och Helsingborg. Efter ytterligare fyra veckor hämtades Lin av adoptivföräldrar, till Höör. Från barnhemmets sida sades ingenting om att de var tvillingsystrar. I papperna stod det inte heller. Men taxichauffören som körde Lins familj till flygplatsen sa något som fick föräldrarna att undra. Han ställde frågor om "den andra systern" och skrev ner två indonesiska namn på en lapp.

Via adoptionsbyrån började Lins föräldrar söka vidare och de lyckades hitta Emelies svenska familj. När barnen var ett par år gamla träffades de, för att undersöka om det kunde vara som taxichauffören sagt. Men uppgifterna i dokumenten stämde inte överens, de tyckte inte barnen var särskilt lika – och släppte tanken.

Höst, 2012. Emelie sitter i sin mörkgrå soffa på Slottshöjden i Helsingborg och pratar med sin syster om allt som hänt och hur de vill gå vidare. Lin har åkt hit från Lund, där hon numera bor, och är uppkrupen med en kopp te bland de lösa kuddarna. Lin och Emelie turas om att fylla i varandras meningar, tittar på varandra med värme i blicken, men säger att de denna dag håller sig ovanligt långt ifrån varandra på grund av Lins förkylning.

Numera träffas systrarna ofta. De hörs av på något sätt varje dag och tar igen förlorad tid genom att prata, prata, prata.

– Det är inte förrän nu vi inser hur mycket vi saknat varandra i hela våra liv, säger Emelie.

– Det känns som om livet tagit en ny vändning.

När de växte upp var ingen av dem intresserad av att börja leta efter sina biologiska rötter. Men när Emelie gifte sig häromåret började hon fundera. Hon fick höra talas om träffen de haft som små, en kompis sökte vidare på Facebook, hittade Lin och till slut skickade Emelie ett meddelande till henne. Lin i sin tur undrade först vad Emelie var för en galning, men tänkte om när hon pratat med sina föräldrar. De båda höll kontakt, träffades så småningom och bestämde sig också för att göra ett DNA-test – som visade att de med största sannolikhet är tvåäggstvillingar.

Efter hand har de upptäckt allt fler gemensamma nämnare. Utan att känna till varandra gifte de sig på samma datum, men olika år. De dansade till samma sång på sitt bröllop. De utbildade sig båda till lärare – Lin undervisar i fysik på gymnasiet, Emelie i svenska, engelska och SO i grundskolans lägre klasser.

Hur tänker ni själva om dessa sammanträffanden?

Emelie tvekar. Lin vrider sig lite besvärat i soffan.

– Alltså, om man räknar efter hur många helger det finns under sommaren som är populära att gifta sig på blir det...sex stycken, kanske. Rent vetenskapligt är det väl ganska stor chans att vi kan råka välja samma då, säger Lin.

– Fast nu tycker jag att du förstör grejen, avbryter Emelie.

– Okej, men bröllopslåten tycker jag är spooky. Det är ingen vanlig låt, You and me med Lifehouse.

– Det där med lärare är lite konstigt också, säger Emelie.

– Ja, man måste vara lite konstig om man väljer läraryrket i dag, säger Lin och de faller in i ett gemensamt skratt.

Systrarna har kommit fram till att de mådde psykiskt dåligt under samma tid i livet. Emelie berättar om en bok hon läste som handlade om att inte vilja vara utan sin syster.

– Jag blev jätteberörd av den. Jag sa till en kompis att jag kände på mig att jag hade en syster. Men det kom jag inte att tänka på förrän nu nyligen. Någonstans har jag omedvetet känt en saknad. Jag hade en period i livet när jag på kort tid förlorade flera anhöriga. Då kände jag en extrem saknad, inte bara efter dem utan också efter något annat.

Emelie gör en paus. Systrarna tittar på varandra.

– Men det är inte så konstigt. Vi har legat i samma mage i nio månader, varit så här nära, säger Emelie och håller sina båda händer tätt samman.

– Även om man inte kan minnas det, så är det klart att det påverkar.

Och lägger till:

– Vi vet ju inte om allt det här är för att vi är tvillingar eller om det är för att vi är uppvuxna med lika bakgrund, i samma kultur, med samma grundvärderingar.

Historien om Emelie Falk och Lin Backlund har berättats i medier över hela världen. De har gjort intervju för BBC och The Daily Telegraph, förekommit i tysk, grekisk, australisk media. I den indonesiska tidningen Suara Merdeka har de fått en egen liten vinjett, eftersom de och den biologiska familjen är så ofta omskrivna. Lin och Emelie har en gemensam sida på Facebook där inlägg från hela världen trillar in.

Vad är det som får alla att gå igång på er berättelse?

– Det är en solskenshistoria. Ofta är det hemska saker som berättas i tidningarna. Det saknas kanske berättelser som vår, säger Emelie.

– Och så tycker många att det är häftigt med detaljerna, plus att vi just är tvillingar. Ödet, vad som faktiskt kan hända.

– Fast vi trodde aldrig själva att det skulle bli så här mycket, tillägger Lin.

Men när folk säger att det är tur för dem att de hittat sin "riktiga familj" och sin "riktiga syster" blir de inte glada.

– Vi känner inte så. Våra riktiga familjer är de vi vuxit upp med, som har uppfostrat oss och tagit hand om oss hela livet, säger Emelie.

Lin nickar.

– Grundförutsättningen för att vi ska göra det här är att vi ser på det väldigt lika. Och vi hade aldrig tagit det här steget på egen hand, någon av oss.

Lin är uppvuxen med två systrar och Emelie har en styvsyster. Deras nya systerskap är något annat – de vill inte jämföra, ser ingen mening i det.

– Hur mycket jag än tycker om Emelie, hur bra det än fungerar, skulle hon aldrig kunna ta mina systrars plats, säger Lin.

– Och det är likadant med våra familjer, skjuter Emelie in. Att vi har hittat den biologiska familjen är en bonus, men ingen tar någon annans plats.

De två år som de lärt känna varandra har varit spännande. Allt från att de måste fråga varandra om den andra verkligen gillar kanelbullar, till att gå på djupet med vad som hänt i livet.

– Jag kunde inte säga det för ett halvår sedan, men nu kan jag: Jag känner mig mer hel när jag har Lin, säger Emelie.

– Jag håller med, säger Lin. Men det betyder inte att jag kände mig halv innan.

Det blir tyst en stund i soffan på Slottshöjden. Vi går tillbaka till vårvintern 2012 igen. Då, i all uppmärksamhet kring deras historia, fick Emelie och Lin kontakt med en indonesisk kvinna i Sverige som hade familj kvar i hemlandet. Hon ville hjälpa dem att leta efter den biologiska familjen. Det var alltså egentligen inte de själva som tog initiativet – de tyckte det var stort nog att ha hittat varandra och ville landa i det först.

Men till slut satt de ändå där, framför datorskärmen, uppkopplade mot Indonesien via Skype. I soffan strax intill: deras män, som stöd. På stolen bredvid: den indonesiska kvinnan, som tolk. På datorskärmen: Lins och Emelies biologiska mamma. Och flera av deras systrar som turades om att titta fram och prata.

– Vi tänkte, hur vet vi att det verkligen är just de? Men vi hade skrivit ner en massa frågor som skulle visa om det kunde stämma. Och känslan vi fick var "jo, det är de". Någon av våra biologiska systrar är dessutom väldigt lik Emelie och någon är väldigt lik mig, berättar Lin.

Deras biologiska mammas tårar trillade hela tiden, där på skärmen. Långt långt borta – fast ändå nära. Hennes tårar fick också Lin och Emelie att gråta.

– Hon var väldigt ångerfull och sa att hon tänkte på oss varje dag.

Mamman var rädd att Lin och Emelie skulle vara arga, ledsna och besvikna på henne.

– Hon förklarade att de var tvungna att adoptera bort oss för att klara ekonomin. Först var jag sjuk och då bestämde de sig för att lämna bort mig men behålla Lin. Sedan fick pappan sparken från sitt arbete och de kunde inte ha kvar Lin heller, berättar Emelie.

Emelie och Lin har fått veta att de har ytterligare tolv biologiska syskon. En bror är bortadopterad, eventuellt till Holland, och honom skulle de gärna vilja hitta. Han var också tvilling, men brodern dog vid födseln.

De andra syskonen bor kvar i Indonesien. Alla utom ett av dem är utflugna ur hemmet och hjälper till att försörja familjen, vilket gör att den fått det betydligt bättre ställt än förut.

Och nej, Emelie och Lin är inte är arga på sin biologiska familj. Inte heller besvikna över att de själva inte träffats tidigare i livet.

– Det finns en mening med att allting kom i just i den här ordningen, säger Emelie.

Nu vill de ta nästa steg. Göra den stora resan. Till nästa år hoppas systrarna kunna åka till Indonesien.

Åsa Jarring
asa.jarring@hd.se 042-489 91 54