Rakt på sak med Kakan Hermansson

Dela denna artikel

Liv och Lust Publicerad 30 november 2013 kl. 04:00 Uppdaterad 1 december 2013 kl. 22:03
  •  Vilhelm Stokstad / TT

Hon tar plats, är kvicktänkt som få och biter ifrån när andra hukar. För det får hon skit, oftast av män, och enormt mycket uppskattning, av kvinnor. "Jag är en skitbra förebild. Jag är smart, tjock, snygg, feminist och lesbisk", säger Kakan Hermansson.

Rå och hjärtlig på samma gång, vass och rolig. Och samtidigt förbannat allvarlig. På bara några år har konstnären Kakan Hermansson blivit en välkänd medieperson. Hon har hörts i radions PP3, gjort Kakan och Julia och Kaka på Kaka för SVT, bland annat. Just nu är hon Pär Lernströms sidekick i Idol.

– Hela mitt konstnärskap och jag som medial person handlar om att väcka opinion.

Och som en person med möjlighet att påverka är det självklart vad som står högst på agendan: ett slut på förtrycket av kvinnor och av homo-, bi- och transsexuella.

– Jag är så jävla trött på att många fortfarande diskuterar huruvida feminismen behövs. Det är en smart strategi för att förminska de ofantliga problem som patriarkatet leder till.

Klass och kön. Diskriminering och jämställdhet. Vare sig det handlar om hennes keramiska konst, om hennes performance, om den egna bloggen eller om rollen som medieperson, är det runt de här frågorna som Kakans engagemang, ja hela liv, kretsar.

– Vi har ett samhällsklimat där ingen bryr sig om arbetarklassen, där transpersoner blir mördade och rasismen växer. Jag är så jävla förbannad. Och jag har inte tid att bry mig om vad andra säger om mig.

Med sitt rättframma sätt, sin frispråkighet och sitt mod att ställa obekväma frågor, har Kakan Hermansson både chockat och provocerat lyssnare och tittare, gång på gång.

– Att vara feminist handlar om att våga sätta sig själv i obekväma situationer. Och min fördel är att jag inte är det minsta rädd för dålig stämning, säger Kakan Hermansson.

Kanske för att hon är van. Ända sedan Karin Kakan Hermansson var en liten flicka i hemstaden Lund har hon synts och märkts, varit obekvämt jobbig. Var och varannan dag fick hon kvarsittning i skolan för att hon inte uppförde sig som flickor förväntas göra. Bland jämnåriga var hon mobbad för att hon var annorlunda.

– Jag var också tjock och blev supermobbad för det. Att jag dessutom var uppkäftig och hade svårt med impulskontrollen gjorde inte saken bättre.

Men Kakan hade en familj som stod bakom henne. Pappan, i dag doktor i religionspsykologi, och mamman, undersköterska, och lillasystern Kikki Hermansson, alla höll de ihop.

– Mina föräldrar peppade mig och min syster att ta plats, att tycka och tänka. De är amazing.

Kakan beskriver sina föräldrar som till hälften arbetarklass, hälften medelklass, även om pappan under åren har blivit akademiker. En familj med ständiga politiska diskussioner vid köksbordet, där döttrarnas samhällsanalyser togs på allvar. Även när Kakan skaffade dreads och tatueringar och blev radikalfeministisk punkare.

– Min stil var ganska extrem där ett tag. Egentligen är jag nog mer extrem nu än jag var då, men inte utåt sett.

I dag är Kakan Hermansson 32 år, bor i Stockholm och lever i ett förhållande sedan två år. Och – i Sverige 2013 – blir både hon och flickvännen ständigt påminda om att deras kärlek inte är självklar i andras ögon. Liksom Kakan, gång på gång, påminns om att hon sticker ut i offentligheten, även utan att öppna munnen: för enligt nutida logik får du inte synas och märkas och samtidigt vara tjock.

– Samhällssynen är att tjocka är dumma och lata. Att det är otroligt att någon kan välja att vara tjock. Det är det absolut äckligaste som finns. Just därför är det skönt att jag kan visa upp något annat.

På samma sätt visar hon öppet upp ett alternativt till bilden av hur en lyckad medial person kan må. För Kakan döljer inte att hon brottas med både ångest och panikångest. Eller att hon för tre år sedan diagnostiserades med ADHD.

– Varför skulle jag?

När Kakan som 20-åring tänkte sig framtiden var det som sjuksköterska hon såg sig själv. Hon skulle hjälpa kvinnor, konkret. En kvällskurs i keramik ställde till det. För första gången hittade hon en aktivitet, och ett material, som slukade hennes koncentration. Men konstnär eller konsthantverkare kunde hon inte bli, det var ju borgerligt och akademiskt, utan verklighetsförankring. Ett folkhögskoleår och fem års studier på Konstfack senare, har hon tänkt om.

– Jag har världens roligaste jobb. Folk lyssnar på mig. Jag umgås i en feministisk kultursväng jag bara kunde drömma om när jag var ung och har skithög status.

Problemet, menar hon, är inte vad hon själv gör i dag. Det är hur samhället ser på personer som hennes mamma. En människa med ett stort kulturintresse och ett intellektuellt kapital, men som är undersköterska och därför har en status långt under personer som Kakan själv.

– Jobbet har slitit ut hennes kropp. Hon har skitlåg inkomst och litet inflytande över sin arbetssituation. Folk respekterar min pappa, universitetsdoktorn, men inte henne.

Även om hon hade aningar redan som 12-åring, utan att kunna formulera dem för sig själv, var det först när Kakan Hermansson var 20 som hon kom ut som homosexuell.

– Det var jobbigt, det är ju det, trots att mina föräldrar sa till mig och min syster att det var helt okej om vi var bi- eller homo redan när vi var små.

Svenskar lurar sig själva, menar hon, inbillar sig att det i vårt samhälle inte längre är något problem att vara homosexuell.

– Men som lesbisk, och bland mina hbtq-vänner, märker jag motsatsen hela tiden. Folk har åsikter, även om de ibland försöker dölja dem.

På samma sätt, säger Kakan, intalar vi oss att vi är jämställda. Vi upprepar påståendet tills vi tror på det.

Hur har det blivit så?

– Sverige 2013 är ett nyliberalt samhälle. Det handlar allt mer om individen, allt mindre om kollektivet. Och när allt handlar om individen blir ett offer det fulaste man kan vara. För skulle vi erkänna att det finns offer för kvinnoförtryck, rasism eller homofobi, måste staten gå in och reglera detta. Det vill de inte.

Kakan menar att vi alla är så indoktrinerade i patriarkatet att vi inte ser det.

– Ta bara debatten om vita kränkta män. De här männen är så privilegierade, har aldrig blivit ifrågasatta, att de kan bli så kränkta att klockorna stannar.

Det här är ett tydligt tecken, menar hon, på ett samhälle där männen aldrig möts av krav.

– Jämställdhetsfrågan landar alltid på kvinnorna. Och kvinnan tar på sig en massa ansvar, utan att få tack för det, för att hon är så förbannat van vid det.

Det är männen som måste agera, säger hon. Som måste ta ansvar för våldet mot kvinnor, för jämställdheten och mansrollen. Och kvinnorna måste orka, och våga, vara jobbiga.

– Själv har jag inte tid att bry mig om vad männen säger. Eller att bry mig om att jag är jobbig och skapar dålig stämning. Därför är jag jäkligt glad över att kunna vara en förebild för unga tjejer. Kan de få en bättre?

Hanna Welin

Textförstoring

Kommentarer

Mer

Veckans mest klickade

Djurbladet

Huvudnyheter