KGB har hittat hem i Vejbystrand
Öst i Nordväst. De långa floderna rinner upp på Krooksgården i Vejbystrand. Dnepr, Ural och Chang Jiang. Mäktiga muskedunder med sidovagn, och en air av kommunistisk nostalgi.
Bildmaterial
En trasig vevstake från en Dnepr. Leif Krook har vant sig vid att saker och ting går sönder på gamla ryska och kinesiska motorcyklar.
"Det är 90 procent skruvande och tio procent körande."
Foto: STEFAN ED
Fredrik Krook låter sin kinesiska Chang Jiang få en paus.
Foto: STEFAN ED
Bland blommande raps och växande färskpotatis går turen med Fredrik Krook vid styret. Småvägar är perfekta för hans Chang Jiang.
Foto: STEFAN ED
KGB:s hela armada samlad på Krooksgården i Vejbystrand. Leif Krook och sonen Fredrik mekar mycket med sina skatter.
Foto: STEFAN ED
Leif Krook kickar igång Uralen.
Foto: STEFAN ED
Överallt där sidovagnsmotorcyklarna drar fram väcker de uppmärksamhet. Som här på småvägarna genom Stora Hult.
Foto: STEFAN ED
Bland blommande raps och växande färskpotatis går turen med Fredrik Krook vid styret. Småvägar är perfekta för hans Chang Jiang.
Foto: STEFAN ED
Vem är snabbast? Nja... snabbhet är kanske inte de ryska och kinesiska motorcyklarnas främsta egenskap.
Foto: STEFAN ED
Leif och Fredrik Krook låter sina hojar andas lite havsluft. På små grusvägar och skumpiga fält trivs ryska och kinesiska maskiner bäst...
Foto: STEFAN ED
En rysslig historia
Medan Hitler och Stalin fortfarande höll sams inledde Tyskland och Sovjetunionen ett militärt samarbete. Efter första världskrigets stränga Versaillesfred var Tysklands chanser att tillverka militärt materiel ytterst begränsade. Stalin bjöd då in sin bundsförvant att producera bland annat fordon i den sovjetiska krigsindustrin. Till exempel kunde stridsvagnar lätt "förväxlas" med lantbruksmaskiner.
Med BMW-motorcyklar som bas snickrades en ny sidovagnmotorcykel, R71, ihop i Moskva. Men Operation Barbarossa, tyskarnas anfall på Sovjet, innebar att den ryska produktionen snabbt fick evakueras österut, till Irbit i Uralbergen. Där inleddes tillverkningen av Ural, döpt efter floden med samma namn. Efter kriget uppfördes även en fabrik i Kiev, och de cyklar som producerades där fick flodnamnet Dnepr.
Även kineserna var intresserade av sidovagnsmotorcyklar för militärt bruk. Och medan ryssarna glömt det där med att jorden måste odlas för att ett folk ska få mat, hade Mao varit mer förutseende med landsbygdens utvecklande. Alltså gjordes ett byte: rysk mc-teknik mot kinesiskt ris och andra baslivsmedel. Så inleddes tillverkningen av Chang Jiang, Långa floden. Den som vi förr fick lära oss hette Yang-tse-kiang. De sovjetiska maskinerna hade fäste för maskingevär, från de kinesiska kunde man till och med avlossa en bazooka. I dag är det endast Ural som har någon produktion, Dnepr för en tynande tillvaro. Chang Jiang tillverkar fortfarande sidovagnsmotorcyklar, men merparten på marknaden kommer från militära överskottslager.
Erica Elmberg
Motor.
Egentligen var allt Inga-Britts idé. För tio år sedan började hon och en väninna skoja om att de skulle köpa sidovagnsmotorcyklar, och så skulle deras gubbar åka med i vagnen. Men maken Leif avböjde. Nu har Leif, Fredrik, Richard, Inga-Britt och snart också Susanne - alla med efternamnet Krook - varsin motorcykel med öststatsanor.
-Det började med att äldste sonen Richard köpte en gammal likbil, berättar Leif Krook. En specialbyggd Volvo från 1940, helt unik. ”Klart vi ska renovera den” sa jag. Nu finns den hos Svenssons begravningsbyrå som använder den som processionsvagn. Det var ett år sedan den blev klar. Och tankarna på att i stället tillbringa fritiden med att meka med en sidovagnsmotorcykel började ta form. När Leif så lastade ur en skraltig Ural på innergården, häcklades den av resten av familjen.
Inga-Britt kom ut, stirrade på den och sa att den var så ful att den nästan var söt.
Vintern ägnade Leif åt renoveringsarbete. Han och hustrun bor i en länga av den kringbyggda gården, sönerna Richard och Fredrik har varsin av de andra. Fjärde längan är verkstad.
-Jag fick utstå en hel del spott och spe från sönerna, som ägnade sig åt sina japanska motorcyklar.
Fredrik, som sitter med vid kaffebordet, nickar eftertänksamt.
-När farsan började plocka isär Uralen stank hela stället av gammalt härsket motorfett. ”Släng ut ditt gamla Stalinfett!”, minns jag att jag yttrade vid något tillfälle...
När sidovagnshojen så småningom åter kom ut i dagsljuset fick sönerna agera följecyklar med sina japaner, ifall något skulle hända. Sedan ville de prova och köra också.
Leif grinar bakom snuset och berättar om reaktionerna:
-De undrade vad de skulle med cyklar som gick i 200 kilometer i timman när man har tio gånger roligare i 75.
Richard sålde sin hoj och köpte en Dnepr. Sedan kom Fredrik över en Chang Jiang. Inga-Britt började fundera på att skaffa en egen cykel. ”Men i så fall ska jag ha en sådan som Fredriks, med självstart.” Sa Inga-Britt. Som också insåg att med ytterligare en sidovagnare kunde hela familjen, inklusive Richards fyra barn, åka på semester samtidigt.
-Jag hittade en på nätet, i Borås, meddelar Leif.
Nästa på tur är förmodligen Richards hustru Susanne. Hon har bara B-körkort, men då kan man ändå köra en trike, med stel bakaxel, upplyser Leif och berättar i samma veva att det finns ytterligare några gamla öststatare med sidovagnar som är under renovering.
Renoveras görs det förresten lite på hela fordonsparken, mest hela tiden.
Leif och Fredrik visar stolt upp en brusten vevstake från en Dnepr och berättar målande om Chang Jiangens vevhus, som aldrig fått någon olja eftersom en kines på fabriken inte mått så bra den där dagen som motorn plockades ihop, och vänt bakochfram på allting så att oljan hela tiden sprutat ut, i stället för in. Fredrik skakar på huvudet.
-Det är ett under att den gått så länge utan olja.
Och Leif tillägger:
-Att ha sådana här cyklar innebär nittio procents skruvande och tio procents körande.
Familjen Krook insåg att det nog inte skulle vara så dumt att gå med i en märkesklubb för att få tips och utbyta erfarenheter. Den svenska har huvudsätet i Stockholm och verkade inte så lockande. Det gjorde däremot Dansk Ural/ Dnepr Motorcykelklub i jylländska Viborg.
-En rolig klubb. Helt odemokratisk i sann stalinistisk anda. Generalsekreteraren Erik Petersen bestämmer allt!
Krookarna har väldigt mycket utbyte med sina danska vänner. Genom dem har man hittat en bra reservdelsleverantör i Kiev, och det görs flitiga besök över Sundet. Och Leif har hastigt och lustigt utsetts till ”øverste stationsleder” för KGB-Skåne.
-Jaa... KGB, det står för Krooksgårdens Bikers. Till kristi himmelsfärd ska vi ha en träff här för folk med ryska och kinesiska sidovagnscyklar, berättar Leif. Danskarna kommer naturligtvis också. De ska tälta på tomten och ha med sig mat och dryck. Och så ska vi upp på Hallands ås och köra - de blir lyriska när de får köra på våra småvägar! I Danmark finns inte alls samma generösa allemansrätt. Vi hoppas att alla som är intresserade av sidovagnar kommer hit.
Så får vi en försmak av vad mötesdeltagarna kommer att få uppleva nästa helg. Två svarta trehjulingar baxas ut, Leif stuvar ner fotograf Ed i den ena, medan jag får åka med Fredrik. Ut på landsvägen, ner mot havet.
Nedanför Stora Hult breder ett glittrande Skälderviken ut sig, och med farttårarna rinnande utmed tinningarna far vi fram. Flanörer stannar upp och vinkar lyckligt.
Vi drar in vårens dofter, studerar flitiga lantbrukare och försöker hänga med i alla svängar. Efter en lagom runda närmar vi oss åter Krooksgården via en mindre grusväg.
Men i stället för att svänga ut på asfaltvägen kör Leif och Fredrik rakt fram, ut på en äng med knutor och gropar. Och det är nu vi märker hur galant de här cyklarna rör sig i terräng. Mjukt och fint, utan att hoppa, svävar de fram över gräset.
Förmodligen skulle man kunna hålla ett bräddfyllt glas vodka i handen utan att spilla en droppe.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus