Vinterutflykt till sommarland

Österlen är som gjort för att cruisa omkring på en vacker sommardag med coola solglasögon i en tvåsitsig cabriolet. Men det funkar faktiskt nu också, fast med tak och utan solglasögon.

När man säger Österlen tror jag de flesta tänker sommar, gallerier, kuriosabutiker, gamla hus, kändisar, fiske, äpple och vindlande sommarvägar mellan Brantevik, Gladsax, Simrishamn, Kivik och andra kända byar.

Nu är det december, småkyligt, regn i luften och blöt asfalt.

Jag kör via Ystad i riktning mot Simrishamn och byarna jag passerar är inte riktigt är skrudade för vinterturism. De flesta caféer och hantverksbodar håller säsongsstängt.

I utkanten av Glemmingebro stannar jag till, en bit ut på åkern ligger en stor sten. Klövasten heter den och enligt folktron var det en trollkärring från Bornholm som tröttnade på kyrkklockan i Glemmingebro och skulle tysta den med en sten.

Stenen nådde inte riktigt fram, utan landade på åkern. Eftersom hon använde sitt strumpeband för att slunga iväg den så gick den dessutom mitt itu. Och där ligger den alltså än idag. I två delar.

I andra änden av byn ligger Lisagården. En kuriosabutik á la Österlen, inhyst i nåt som kan ha varit ett stall.

– Rolig bil du har, säger killen i butiken och tittar på den vita Mercedes SLK 350 som står parkerad utanför.

– Ja, den är skojig, fast nu när det är så blött och kyligt ute kör jag den helst med antispinnläget aktiverat.

– Den spinner loss annars, va?

– Ja, och inte bara i ettan utan även i tvåan och trean utan att man behöver hetsa den för mycket.

SLK 350 är som en snällare variant av Måsvingemercan. Den har en V6:a på drygt 300 hästkrafter och gör 0 – 100 på 5,6 sekunder.

Kupén är liten, den riktigt smiter åt och hjälper till att göra bilen roligare att köra. Och då pratar jag om när taket är på. Det är ju en cabriolet som givetvis gör sig bäst utan tak på sommaren.

Men nu är det december och att köra nercabbat lockar liksom inte. Även om det finns varmluft i nackstöden.

Jag fortsätter genom Hammenhög till Brantevik, som enligt turistbroschyrer är en pittoresk idyll. På sommaren.

Jag parkerar bilen och på gatan längs med havet möter jag en äldre man med en liten hund. Vi hälsar artigt på varandra, som man gör i små byar. En gul Ford Mustang mullrar fram och tillbaka på de trånga gatorna en stund.

Annars är det tomt. Och tyst.

Fiskehoddarna är igenbommade, båtarna är upplockade och lanthandeln med sitt café har tagit vinterpaus. En övergiven boulebana, med strålkastare monterade på en hängande vajer, vittnar om kvällsnöjen under varmare dagar.

Jag funderar på vilka hus som är sommarbostäder och vilka som är för permanent boende. Och bestämmer mig för att de med julpynt är de permanenta och de med plastblommor är fritidshus.

Fast jag kan ju ha fel.

Det Österlen som möter mig idag är inte riktigt detsamma som stockholmarna och kändisarna norrifrån stöter på under sina sommarvisiter. Det är inte lika uppklätt, lika kuriöst, lika inbjudande, lika… tillgjort.

Snarare tvärtom, faktiskt. Fast jag kommer på mig själv att gilla det ändå, jag tycker om det där avskalade, det som kanske är lite mer genuint, än det som sommartid pådyvlas turister under samma paroll.

Österlen är förstås inte vackrare nu i den grådaskiga vintern, men lite lugnare. Och riktigt allt är förstås inte heller stängt.

När jag sätter mig i bilen för att köra mot Simrishamn inser jag att det börjar bli dags att käka nåt. Jag vill inte till en flådig vitduksrestaurang, men heller inte något låtsasgenuint med obekväma gjutjärnsstolar i ett ombyggt stall.

Det blir Lasse på kajen i Simrishamn, där räkmackan är värd sina 79 spänn.

Turistbyrån visar sig ligga alldeles intill, så jag passar på att fråga en av de anställda, Anneli Assarsson, om det finns något att göra i bygden. Hon ser lite förvånad ut och undrar:

– Nu?

– Ja, något jag kan köra till med en gång. Du har ingen karta där kändisarnas hus är markerade?

– Va?

– Ja, alltså, en sådan som man har i Hollywood...

Anneli Assarsson tittar lite konstigt på mig och plockar fram en vanlig karta och pekar ut var det finns julmarknader och sevärdheter. Och så nämner hon gamla Simrishamn.

Inför utflykten har jag läst om en liten chokladfabrik i Kivik så i strid mot Turistbyråns förslag kör jag istället norrut. Det tar ett tag att hitta rätt, inte för att Kiviks vägnät är krångligt utan för att fabriken verkligen är liten.

Eller fabrik förresten… att kalla den det är ungefär som att hävda att kvarterskrogen är en livsmedelsindustri.

Den lilla chokladrörelsen, inklusive butik, ryms i två små rum och ligger blygsamt placerad i källarplan i hantverkshuset.

– Det är inte så många som hittar hit, medger Ulrike Stork som jobbar i fabriken.

– Det är betydligt bättre snurr på verksamheten på vår, sommar och höst. Då stannar bussarna utanför.

Största delen av chokladen som görs så här års säljs istället till restauranger och julmarknader. Nu pratar vi förstås inte om Marabou- och Cloettachoklad, utan om ett finsnickeri med smaknyanser som den vanlige chokladglufsaren inte uppfattar.

Utanför har det börjat mörkna, men jag känner mig inte riktigt klar med utflykten. Här finns hur många kyrkor som helst känns det som och en av dem borde jag faktiskt besöka.

Jag väljer Ravlundas och passar på att ta mig en titt på den välkända inskriptionen i Fritiof Nilsson Piratens gravsten: "Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972."

Mörkret faller snabbt, molnen samlar sig och vinden är så där frisk och fuktig att näsan börjar rinna.

Det är dags att åka hem.

Det är mysigt att köra bil i sånt väder också, jag känner mig lyckligt lottad som har det varmt och gott bakom ratten. Och jag aktar mig för att köra fort, däcken blir inte varma i den här temperaturen vilket innebär att greppet blir inte riktigt lika bra. Dessutom ligga både lera och löv lite här och där.

Fast den lilla starka Mercan trivs bra i ett lugnt tempo också. Den mullrar tryggt och nöjer sig med ganska lite bensin med tanke på hur många hästkrafter den har.

Ulf Kristiansson
ulf.kristiansson@hd.se 042-489 91 11