Formgivare med huvudet fullt av idéer

Farmors ungerska emaljkastruller, Hallandsåsens grönskimrande bokskogar och Dolly Partons röst. Allt har en betydelse. Detaljer i helheten för Anna Kraitz — formgivaren som skapar funktion av nostalgi och nyfikenhet. — Det är viktigt att vara i nuet — se, läsa och hålla sig à jour. Men allt korsas av vårt förflutna. Vi samlar inspiration hela tiden.

Nöje. Båda föräldrarna är internationellt erkända skulptörer och storasyster Cecilia berömd keramiker. Redan när Anna Kraitz tultade omkring i barndomens Fogdarp, just på Hallandsåsens sydsluttning, var det rätt givet att hon skulle släppa loss kreativiteten.
För inte fanns det, ens i sinnevärlden, några alternativ till konstnärsyrket? Eller fanns det?
— Nyligen hittade jag en sån där mina vänner-bok, en som alla ungar har i småskolan. I den hade jag skrivit att jag ville bli sjuksköterska, eller rättare sagt barnmorska.
— Fast egentligen var det väl hela tiden självklart att det skulle bli något estetiskt. Det har varit mycket med konst i min värld, men jag har inte varit klar över vilken form det skulle ta sig... och det är jag fortfarande inte.
Storasyster Cecilia berättade nyligen här i tidningen att barnen Kraitz skaparkraft alltid uppmuntrats:
— Det fanns gott om kritor och annat material hemma. Jag målade mycket som liten och gick på gymnasiets estetiska linje i Ängelholm. Det var en rolig tid och jag blev mer och mer inställd på att satsa på konsten. När jag lärde mig dreja hos Sofia Nilsson i Ängelholm bestämde jag mig för keramiken.
Även Anna Kraitz har provat sig fram. Och gjort kometkarriär.

I vår har hon flackat mellan Stockholm, USA och Japan. Hon har deltagit i "Nordic cool" på National Museum of Women in the Arts i Washington, hon har ställt ut sina bänkar i New York och hon har medverkat i "Northern Lights" på Issey Miyakes galleri i Tokyo.
Förra sommaren handlade det om en ren familjeangelägenhet hemma i Bjärebygd. Ulla och Gustav Kraitz fantasifulla skulpturer fyllde Norrvikens trädgårdar och båda döttrarna visade samtidigt upp delar av produktionen.
Nu, när Vikingsbergs konstmuseum precis slagit upp portarna igen, tar Anna raka spåret med Orientexpressen till Helsingborg. Och kastas tillbaka till barndomen. Hennes möbler, temuggar, vinställ och skisser ockuperar bottenvåningen.
— Jag minns den här byggnaden från förr, men ur mycket mindre perspektiv, säger hon och måttar med handen en bit ner mot golvet.
— Det var väl någon utställning som jag fick följa med på som barn.
Och så kommer vi in på minnen och arvet från Ungern. Landet där pappa är född, där hon själv studerat på konsthögskolan och där hennes produkter — tekopparna och de trebenta ljusstakarna är de mest spridda — tillverkas.
— Farmors emaljkastruller, uppe på en hylla i köket, har stått modell för mina koppar. Ja, i alla fall färgmässigt, som jag minns dem från besöken i pappas hembygd.
— Nu har jag inga släktingar kvar där nere men jag besöker fabriken norr om Budapest åtminstone en gång i halvåret. Det är svårt att själv se vilket inflytande min bakgrund har på skapandet, men det finns faktiskt ingen här hemma som gör ens liknande saker. Allt har med minnen och erfarenheter att göra. Du kan se gamla ungerska järngrindar gå igen i detaljer.

Ta en titt på bordet Lovetable med corianskiva och ben och fyra fastgjutna kandelabrar i brons och ni förstår. Det finns att beskåda på Vikingsberg, liksom soffan Orientexpressen, en utmanande historia i grålila plysch som väckte starka känslor vid årets möbelmässa.
Men Skåne då? Hur ofta letar du dig hit och vad saknar du?
— Jag har faktiskt skaffat bil nu så det blir att jag åker ner lite oftare, och det har varit problem att hitta bra lokal i Stockholm. Jag har flyttat runt en del och just nu delar jag ateljé med några andra formgivare. Hemma hos mina föräldrar finns gott om plats och ibland känner jag att jag behöver rejält med utrymme. Då känns det rätt bra att åka ner till Förslövstrakten.
— Och i lövsprickningen känns det i magen. Då längtar jag verkligen hem till det där klargröna ljuset. Att gå ut i Lilljansskogen eller Hagaparken är inte samma sak, men vad gör man? Det finns några dungar med bokträd där också.
— Annars gillar jag storstäder och krocken som finns. Tokyo, där jag nyss var, fullkomligt älskar jag. Men jag är inte så säker på att jag alltid vill bo som vi gör nu, mitt i stan alltså. Jag kan tänka mig ett hus och egen ateljé i lugnare miljö.
Varför kallar du dig formgivare och inte designer?
— Jag är inte riktigt bekväm med ordet, förknippar det mer med industridesign. Mitt arbetssätt är ju konstnärens men med de begränsningar som finns eftersom mina föremål har vardagsanknytning. Och det där är begränsningar som tilltalar mig.

Utställningsansvarige Björn Springfelt skriver om huvudpersonen på etageplanet i programmet till Vikingsbergs första publikarrangemang på över två år:
"Anna Kraitz alster bär tydliga spår av intresse för liv i skiftande former... ...den sortens kraft som får mig att undra vad som månne komma härnäst. Få saker är lika spännande som att betrakta en spirande kreativ yrkesbana."
Alltså, hur ser framtiden ut?
— Jag måste lugna ner mig. Det har varit många utställningar den senaste tiden. Veckan här i Helsingborg har handlat om uppackning och tunga grejor som ska bäras på plats. Helst vill jag ta vara på mina skisser nu och förverkliga en del idéer jag har. Arbeta mer konstruktivt alltså.
Vilka idéer?
— Nej, det vill jag inte prata om, det känns inte rätt. Det bästa är att bara sätta igång och göra saker.
Vad ger dig inspiration?
— Resor, människor, mat, musik, film och böcker — alla sorters kultur. Jag spelade Dolly Parton i bilen när jag körde ner till Skåne, men klassiskt går lika bra. "Lost in Translation" såg jag innan jag åkte till Tokyo. En kanonfilm och nu, med de erfarenheter jag har med mig hem, vill jag gärna se om den. Reine Brynolfssons urval av Strindberg-texter (monologen "Paralysie Générale!"), som gått i Stockholm i vår, är helt fantastisk teater och en bok som nyligen berörde mig var Jonas Hassen Khemiris "Ett öga rött".

Mångsysslaren från Lärkstan på Östermalm vill gärna njuta av den skånska sommaren. Men det är nya projekt på gång, som Svenska Tenns jubileumsutställning och privata inredningsuppdrag.
Något annat du önskar att du hann med?
— Tja, det skulle väl vara att ta upp mitt pianospel. Jag slutade, som många andra, när jag var tonåring.
I det största formgivningsrummet har Anna Kraitz staplat tårtfat på ett bord, på ena väggen hänger skisser och bredvid Orientexpressen står en magnifik, tickande golvmöbel. En keramikklocka med satellitstyrt urverk — en tidskrock i nyrenoverade Vikingsberg, så typisk för sin skapare.

Per Ohlsson

Per Ohlsson per.ohlsson@hd.se042-489 90 28