Wells svävade i det blå
"Så lite finstämt som möjligt" sa Robert Wells i en intervju innan årets upplaga av "Christmas spectacular" rullade ut på vägarna nedpackad i sex lastbilar. Han håller ord.
Bildmaterial
Hokus pokus. På något vis fick Joe Labero Robert Wells och hans piano att sväva över scenen.
NÖJE.
show
CHRISTMAS SPECTACULAR
Medv: Robert Wells, Joe Labero, Caroline Jönsson m fl
HIF-hallen, Helsingborg 13 dec
JULSHOW 2
"Christmas spectacular" är en drygt två timmar lång show med volymkontrollen på elva, oräkneliga kläd- och scenbyten, ett trettonmannaband, körflickor, dansare och två Las Vegas-aspiranter som alternerar i rollen som huvudpersoner. Det är ett försök att göra en svensk Radio Music Hall-julshow där lägstanivån är "för mycket".
Om alla ska med, och det måste vara meningen med en show där den överväldigande majoriteten verkar vara där på företagets bekostnad och spridningen i kön och ålder är stor, får man undvika att driva allt för långt bort från den allmänna smaken. Samtidigt löper man risken att bli lite väl generell om man inte väljer åtminstone ett par nummer som sticker ut. Wells går på säkerhet. Undantaget, ett Andrew sisters-inspirerat medley där Caroline Jönsson spelar en framträdande roll och där orkesterns maxeffekt passar, blir också det tillfälle då Wells tangerar förebilden.
Joe Labero är van vid de stora scenerna. Till skillnad från Wells, som är lika karismatisk som en stubbe när han lämnar pianostolen, har han entertainerkvalitet på det där högljudda amerikanska sättet som åtminstone jag förknippar med Las Vegas. Fokus ligger på korttrick, där en handburen kamera visar mysterierna på två stora skärmar som flankerar scenen. De blandas med mer spektakulära trick, som ett utbrytartrick under en fallande spikmatta och ett rätt snyggt "Harry Potter"-influerat trick med kvastar.
Problemet är att medan Radio City Music Hall är en underbar scen, är HIF-hallen en för stor idrottshall med dålig luft och sämre sikt. Laberos korttrick på skärmarna är lika spännande som att titta på tv men med mindre bekväma stolar och Wells musikaliska ambitioner sträcker sig sällan längre än att banka fram boogie-woogie medan blåsarna kör pentaskalor. Det blir också direkt osmakligt av och till. Förmodligen ska det vara "en kul grej", tidsandans ursäkt för det mesta som är arkaiserande, korkat och sexistisk, men jag fattar inte riktigt attraktionen i Geir Rönning i röd latex och "Backdoor Santa" medan lättklädda körflickor krälar framför fötterna på honom. Och även om jag tyckte att Wells karaktäristiska rockklassiska solomedley med "Für Elise", "Säkkijärven polka" och rock´n´roll funkade över förväntan har jag svårt att förstå den upprorsstämning som fick kvinnor i 60-årsåldern att spontandansa i raderna (det kändes som ett hotande upplopp).
Men framför allt tycker jag att Christmas spectacular lider av en inneboende omöjlighet; julen är inte bara frosseri, upptemposhopping och ett hysteriskt dansande kring granen. Till den hör också den meditativa stämning som ett tänt stearinljus en sen natt kan skänka. Det bidrog bara ett inlånat luciatåg med, en kort andhämtning i hetsen.
Jag behövde den. Och jag hade behövt fler.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus