Hemma hos-mys med Jill och Dolly
Nina Bjällstrand såg Jill Johnson på Helsingborgs konserthus.
Bildmaterial
Ett proffs i aktion. Först tar hon alla som vill i hand. Sedan en snabb koll i toaspegeln innan hon tar plats för att ösa kärlek från scenen. Jill Johnson fortsätter att skämma bort sin publik.
Foto: SONNY THORESEN
Nöje.
”Välkommen, välkommen... detsamma, det är SÅ härligt att vara i Helsingborg igen!”.
Hur många svenska artister väljer att stå i foajén en halvtimme före konsertstart och skaka tass med publiken istället för att spreja lockar eller gurgla halsen med ljummen Ramlösa? Jill Johnson ler och tittar i ögonen, skämtar och skrattar och ser inte ett dugg stressad ut trots att folk väller in genom dörrarna, alla lika ivriga att få hälsa på hemmastjärnan som precis påbörjat turnén för senaste albumet, ”The woman I´ve become”.
Hälsningsproceduren är bara början på myset den här kvällen.
Uppe på konserthusscenen fladdrar stearinlågorna i fyra enorma ljusstakar och när Jill strax efter halv åtta springer in strykandes alcogel på händerna medan hon intygar att det ”är samma intima, spontana hemmahoskänsla som för fyra år sedan när jag var här!”, ja, då är hennes vardagsrum gigantiskt och vi är allihopa hennes bästisar.
Jill inleder a capella och får snabbt publiken med sig som taktfast stöd i countryputtrande ”When love doesn´t live here anymore”. Musikerna (Göran Eriksson, kapellmästare, gitarr/sång, Andreas Eriksson, slagverk, Mikael Berg Andersson, gitarr/steel/ dobro/banjo och kör, Jonas Danielsson, el- och kontrabas, Franz Bengtsson, klaviatur/dragspel, Lotta Arturén, kör/akustisk gitarr/rytminstrument) visar sig vara minst lika smidiga och samsynkade som det kvinnliga curlinglandslaget. Ett idealiskt kompband med andra ord där varje medlem verkar behärska en handfull instrument och helt sakna behov av att själva glänsa. Det sista visar sig vara lite synd. Ett visst egodriv hade inte skadat svänget.
Jill och det småglödande bandet får det ändå att hetta till redan 20 minuter in i konserten med bland annat snygga versioner av ”Gonna party til the cowboys come home” och ”Roots and wings”. Mellansnacket håller tempot i ett järngrepp och levereras av Jill, lika avspänt som professionell genomtänkt. Folk njuter i bänkraderna. Snart gungar varenda stövel i den fullsatta salongen.
En av kvällens höjdpunkter blir ett Dolly Partonmeadley där Jill sjunger fyrstämmigt unplugged med delar av bandet. Ett par andra är samkörningen av balladerna ”Nathalie” och ”Baby dont´go” och Jills hyllning till den tidiga idolen Linda Ronstadt.
I rollen som svenskt countryalibi fortsätter Jill att övertyga och charma. Helsingborg blir aldrig Nashville men Jill är en artist som kan konsten att balansera det helkäckt svenska med lite flashig, amerikansk starquality.
Två varmt inklappade extranummer, ett avväpnande publiktack med hela bandet, och så slutar kvällen som den började, med Jill ute bland publiken. Var det någon som trodde något annat?
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus