Utvecklingssamtalet: Mats Nilsson
Namn: Mats Nilsson Aktuell: med rootsmusikprojeketet Rag-And-Bone som spelar på Musikfesten i Parken i Klippan på lördag.
NÖJE.
Rag-And-Bone är inte ett band, det är ett projekt. Varför har du slutat med banden? Och vad är egentligen skillnaden?
— Jag var jävligt trött på att vänta utanför replokalen på folk som aldrig kom. Varför ska jag kasta bort min tid på andra, bara för att inte de har ordning på sitt liv. Jag tänkte "Skit samma, jag spelar själv" och lärde mig spela akustisk gitarr ordentligt och kompade mig själv. Det är egentligen min första sologrej. I början var det bara att jag spelade själv och lite flummigt sporadiskt tog jag in musiker. Det var inga repetitioner utan direkt på scen, vi ser vad som händer. Då hade jag stor hjälp av många duktiga musiker i Malmö som jag lärt känna, som Pontus Snibb och Håkan Nyberg. I Klippan kommer vi bara att vara två, basisten är i Göteborg. Då kör vi stor bastrumma, percussion och gitarr. Det är en stor frihet med det här koncepetet.
Tellus Y i Ängelholm var ett popband, Little Stalin Blues Band inte alldeles förvånande ett bluesband, Formula i Stockholm lite hårdare pop, Tonic Truck i Malmö ett ganska hårt rockband och Rag-And-Bone ett rotmusikprojekt. Har du svårt att bestämma dig?
— Jag har alltid varit fascinerad av artister och grupper som varit inne och rört vid olika genrer. Framför allt rotmusik som blues, country eller gospel. Men det kräver sin man att spela sådan musik. Det är svårt, man måste var duktig. Led Zeppelin är ett bra exempel på det. Det bästa de gjort är det som inte är hårdrock, det som är blues-country-folk i influensen.
— Men det är klart, allt är bra med dem. Jag ljög nästan där.
Och Rag-And-Bones?
— Rag-and-bone-men var lumpsamlare som plockade upp saker som folk slängde, fixade till dem och sålde dem vidare. Det är lite som musiken, att man tar gammal slängd musik och gör om den till något nytt. Blues och country har mycket traditionella arr som snos och lånas och används om och om igen. Det är lite mitt koncept, även om jag inte vill ta folk- och bluesarren utan tar in andra arr från andra musikstilar. Det ska inte vara som en sampling, mer som en tydlig influens. Det är gubbigt. Jag kallar det ungdomligt gubbigt. Jag försöker tillföra lite mer energi i det så det inte blir sunkigt.
Det låter lite som ett coverband.
— Jag har försökt träna in några covers, men jag är totalt värdelös på det. Och de enda jag lyckats träna in är såna som folk ändå inte känner igen, så det är ingen poäng. Det är bara sånt som jag tycker är kul, någon Ray Hart, någon Leonard Cohen som jag gjort ett eget arr på, "In my time of dying", som är en gammal blueslåt från 20-talet som Dylan och Zeppelin gjort. Så covermusiker blir jag nog aldrig.
Du spelar annars rätt mycket?
— I går gjorde jag en ganska rolig konsert i ett vardagsrum i närheten av Södervärn. En tjej bjöd in mig, satte upp en stol och lite glitter, det var scenen. Sedan la hon kuddar och madrasser och bjöd in alla kompisar och folk som spelade. Så fick man gå upp och spela en tjugo minuter. Så drack man lite vin och öl, det var häftigt.
Fast inget du betalar hyran med, va?
— Nej, men ska man försörja sig är det på att spela live. Skivor säljer man inte längre, har jag hört. Jag släpper min debutskiva på Musicspot i slutet på augusti och det känns som sista chansen att släppa en fysisk skiva. Sedan känns det som om det bara kommer att vara nedladdning. Skivor kommer att vara mer som merchandizegrejer, som en t-shirt.
Jag läste på din MySpace-hemsida att arbetsförmedlingen var efter dig. Vad ville de?
— De vill att jag ska göra saker som jag inte vill göra. Det är alltid så när man är arbetslös. Nu vill jag inget annat än att ha ett jobb. Man måste ju äta. Men det löser sig alltid. Det har det alltid gjort.
Det var säkert tio år sedan jag snackade med dig första gången, du var en fattig strävande musiker då och du är en fattig strävande musiker nu. Vill du aldrig bara sälja gitarren och ta ett jobb?
— Jo, ibland känner jag så, fan vad gött att ha ett normalt liv med den tryggheten, pengarna på kontot varje månad. Men då skaffar man sig nya utgifter och har ändå inte pengar. Kanske mer prylar. Jag hade pengar för ett tag sedan som jag hade lite kul för, men ärligt talat, jag mår inte bra av det. Jag mår bäst när jag har lite mindre. Har man mycket är det inte värt något, man bara konsumerar en massa.
Det skulle kunna vara en bluestext.
— Ja, verkligen.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus