Hennes värld tar plats i hallen
Josefine Axelsson bjuder in till en stunds stilla eftertanke tillsammans med hennes skulpturer och bronsteckningar i Landskrona konsthall.
Bildmaterial
Josefin Axelsson befolkar Landskrona konsthall med sina karaktäristiska figurer.
NÖJE.
Hon är ganska utmattad just nu, Josefine Axelsson. Samtidigt som hon förberett sin största utställning hittills har hon åkt varje dag från hemmet på Tågaborg i Helsingborg för att jobba heltid på Iittala i Höganäs. Dessutom har hon försökt reda ut knutar i sitt privatliv. Sånt tar på krafterna.
Desto större är glädjen över utställningen som hon till slut är nöjd med. Liksom att hon om en månad far till Capri på ett konstnärsstipendium i Axel Munthes Villa San Michele.
-Det är oerhört skönt att bara få ägna sig åt sin konstnärliga verksamhet några veckor utan att slippa jobba för brödfödan. Jag har tänkt arbeta med projektet som jag kallar ”Mormors skor”, säger hon.
Mormors skor, ett par svarta mockastövletter från 1930-talet, sitter som så ofta på hennes fötter. Projektet om dem är redan påbörjat och står här i Landskrona konsthall. Det är skorna rätt och slätt, modellerade och gjutna i brons.
Det handlar om Josefine Axelssons tidiga barndom i Grimstorp, en by utanför Nässjö i Småland. En barndom som var idyllisk men även sorglig och riktigt tuff.
-Det var då jag sprang längs sjövägen till mormor.
Vid spisen stod mormor och bakade och i hennes garderob stod skorna, fantasieggande med löfte om en värld som var vackrare och mer glamorös. Mormor sjöng högt och gärna ”Det var på Capri vi mötte varandra”. Naturligtvis känns det helt rätt att ta med hennes skor till Capri.
Skorna är än så länge rätt ensamma. I stället är det ett myller av småfigurer som ligger på golvet och hänger på väggarna i konsthallen. De liknar den ”Valter” som Josefine Axelsson levt med ända sedan hon modellerade figurer i morfars möbelsnickeri.
-Jag byggde hela små världar, riken, av häftmassa och stoppnålar.
”Valter” är den lilla, utsatta människan i den stora världen. Han är ofta rädd, ibland fundersam och avvaktande och ibland riktigt glad och hoppfull.
Här finns också några större skulpturer av kvinnor. En ligger på golvet. Sover hon? Är hon död? Rädd är hon i alla fall inte, för ansiktet ser fridfullt ut, trots att hon snärjs av växter och en hel hop småfolk.
-Ser du att handen hon sträcker ut är fel hand?
Ja, tittar man närmare är det en högerhand, fast den sitter på vänster sida.
-Det är inte så att jag gör gåtor eller rebusar. Det här är bara vad jag gör, säger hon.
Klart är att det finns saker att upptäcka för den som ger sig tid.
Josefine Axelsson fick förfrågan om utställningen i Landskrona konsthall sent förra året. Hon sa ja, trots att tiden var knapp och hallen ganska stor.
-Min ambition var inte att ”fylla” den. Jag jobbar ju med linjer och luft och jag känner mig lugn här.
Hon vill att vi ska gå omkring, stanna och titta, kanske sitta ner och fundera.
I en del av utställningen visar hon processen att göra bronsskulpturer.
-Jag får ofta frågor, så därför tänkte jag visa hur det går till. Hittills har jag gjort allt själv, eftersom jag är oerhört petig, något av en perfektionist. Det kanske man inte tror när man ser de vingliga och spretiga figurerna. Men de ska vingla på rätt sätt.
Med bilder, vax och gipsavgjutningar berättar hon hur bland annat skulpturen ”Kvinnornas insatser vid gummifabriken” kom till, en process som tog sammanlagt två år. Den färdiga skulpturen står utanför Campus/gamla Tretorn i Helsingborg. Men även de små bronsteckningarna är tidskrävande och till skillnad från de större skulpturerna gör hon ingen gipsform av dem. Därför blir det bara ett enda exemplar. När vaxet smälts bort måste det formas på nytt.
Fotnot:Josefine Axelssons utställning i Landskrona konsthall har vernissage 16 juni 13-17 och är öppen tisdag 12-17, onsdag-söndag 13-17 till och med 5 aug.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus