Marcus Birro: "Jag borde få ett miljöpris"
Namn: Marcus Birro, författare Aktuell: Med föreställningen LIVE på Helsingborgsfestivalen, Lagunen, torsdag 26 juli klockan 19.
Bildmaterial
Nöje.
Du bor i Norrköping nu, hur länge har du bott där?
— Jag flyttade hit 2004, så det är tre år sen snart. Jag hade varit på väg från Göteborg i omgångar, så träffade jag en tjej som var härifrån. Jag förstår inte varför alla måste bo där alla andra är, i Stockholm, Båstad eller var det nu kan vara.
Oj, nu ringer det på dörren, det var ju lämpligt. Ursäkta mig. (Försvinner iväg)
Vem var det?
— Det var hantverkaren. Vi har något fel på tvättmaskinen, det kommer sköljmedel från ställen där det inte ska.
Hur kom du på att du har en talang för att stå på scen?
— Jag turnerade med Riksteatern redan 2003. Då blandade jag mina dikter med korta historier. Jag tror hemligheten är att man inte får ta sig själv på för stort allvar, fast det gör jag ju, men man måste i alla fall kunna skämta om det. Annars är det ju hopplöst.
Du har turnerat med din föreställning på gymnasieskolor, hur är det?
— Det är skitläskigt. De har inte en aning om vem jag är. Om de tycker man är tråkig börjar de hångla eller snacka i mobilen.
Vad gör du för att de ska lyssna?
— Jag pratar om hur det är att vara 17, att ha en svensklärare som säger till en två veckor innan studenten att man aldrig kommer lyckas som författare och om estet-tjejerna som man aldrig kommer att få till det med.
Du har skrivit en diktskola för unga författare, följer du dina egna råd?
— Inte nu längre.
Så du har inte en kopia av allt du skriver i badkaret, ett av råden i boken?
— Jag har inget badkar, däremot sparar jag allt jag skriver. Jag har ett sådant där USB-minne. USB-minnet är det nya badkaret.
Är det sant att du skickade ett manus till Ulf Lundell en gång?
— Det var 1990 och jag var 18 år gammal. Han bodde i en stuga på Österlen, det gör han väl fortfarande förresten. Han skrev ett långt brev tillbaka, poststämplat i Kivik. Han undrade om jag verkligen behövde alla nätter och gryningar i mina texter.
Gjorde du det?
— Det är klart att jag inte gjorde, men det hör väl till när man är i den där åldern. För övrigt var det ett väldigt fint och uppmuntrande brev.
Var befann du dig den 9 juli 2006?
— I fontänen på Götaplatsen i Göteborg. Det var helt enormt. Jag har alltid hållit på Italien. Samtidigt som jag är ganska svensk, är jag ganska italiensk också. Den där passionen jag kände som barn väcktes till liv igen. Skit i att de rakar benen, skit i vad de säger, du kan höra mycket värre saker under en pojklagsmatch på Heden. Jag kommer alltid att försvara allting Totti gör.
Ibland känns det som att du har hela kultur-Sverige emot dig, är det så?
— Så här i efterhand kan jag tycka att jag har haft det lite tuffare än andra.
Du fick ett helt uppslag i Aftonbladet för några veckor sedan, har du fått upprättelse nu?
— Lite känns det ju så. Det är lite som fotbollsspelaren som varit bänkad i ett halvår och så kommer han in och gör fem i mål. Sedan står han och säger i intervjuer efteråt att nä, det kändes inte som någon revansch när man ser på ögonen att han ljuger. Vilket hyckleri.
På tal om hyckleri. Tar du bilen till gymmet?
— Jag har inte ens ett körkort. Jag borde få ett miljöpris, jag kör inte bil och nu ska jag börja sortera mina potatisskal också. Vi bor i ett gammalt sekelskifteshus och i morgon kommer de och plomberar igen sopnedkastet. Jag ska slänga allt som rör sig i min lägenhet i det innan dess.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus