Doldisen som lär upp pianisterna
Bildmaterial
Romuald Sztern lyssnar på sin elev Asuka Nakamura.
Nöje. Han är med på Helsingborgs pianofestival för fjärde gången, men publiken hör honom aldrig. Romuald Sztern är pianoläraren som inte tar ton på festivalen.
Medan festivalens konstnärlige ledare Per Tengstrand, hans fru Shan-shan Sun och den inbjudne pianisten Håvard Gimse delar sin tid mellan undervisning och konserter, håller sig Romuald Sztern sig i bakgrunden. Det beror inte på någon slags överdriven blygsamhet från hans sida. Det är i stället en skada från tonåren som inte läkte ordentligt som stoppar Szterns musicerande.
— Musiken är som ett gift för mig. När jag inte kan spela själv får jag undervisa i stället och kompensera genom att vara så bra lärare som möjligt, säger Romuald Sztern.
Trots att det är 30 år sedan han skadade sin hand känns det fortfarande frustrerande att inte kunna uttrycka sig genom musiken. Han tänker på sin uteblivna musikerkarriär nästan varje dag.
Men då är undervisningen på Helsingborgs pianofestival en lisa för själen. Romuald Sztern är full av beundran för Per Tengstrands förmåga att locka till sig så många duktiga unga pianister som har den rätta inställningen till musiken.
— De är beredda att satsa och känner att det här är viktigt och lägger ner ordentligt med tid.
Sztern var själv beredd att satsa då han i gymnasiet bestämde sig för musikerkarriären, men när högerhanden inte gjorde som han ville bytte han inriktning och studerade till dirigent. Fast även den satsningen mötte ett tråkigt hinder.
— En rockgrupp gav mig tinnitus så att jag inte kunde sova ordentligt på två år. Nu är det okej. Blir det för mycket ljud, så tar jag på mig öronproppar.
Vid 45 års ålder håller han nu på att avsluta sin tredje yrkesutbildning, denna gång till läkare.
— Jag känner mig oerhört privilegierad som fått den här möjligheten.
Undervisandet är ingen ny sysselsättning för Romuald Sztern. Han fick sina första elever när han var 18 år gammal hemma i Karlskrona. Men redan då bestämde han sig för att inte ha det som yrke.
— Nej, det är alldeles lagom att komma hit till pianofestivalen och ha några enstaka elever vid sidan av under resten av året.
Sztern är tacksam för att Per Tengstrand vill ha honom som lärare och skulle gärna tacka ja ifall det kom en förfrågan om nästa år också. Tengstrand känner hans kapacitet eftersom han varit ett slags lärare för denne, eller snarare coach, en kollega som kommer med råd och synpunkter.
Helt borta från offentligheten är inte Romuald Sztern. Han medverkar vid de öppna lektionerna, master classes. Till dessa kommer det i regel 20—30 personer, varav ungefär hälften är intresserad allmänhet, resten är festivaldeltagare.
— Det är mer ansträngande med lektioner inför publik, men musik är en slags publiksport så det är tvunget att eleverna vänjer sig vid den utsatta situationen.
Även Sztern känner av den extra stressen. Läraren till några av eleverna sitter med på mästarklasserna.
— Då blir jag också kollad, säger han med ett skratt.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus