Det hänger på sinnelaget - åldern spelar ingen roll
Göran Holmquist. Stofil = äldre, förstockad herre, med viss excentricitet och bakåtsträvande inställning till sin omgivning.
Detta enligt ordboken. Men det är inte så mycket en fråga om ålder, utan det hänger på det rätta sinnelaget. Åldern spelar ingen roll. Om man inte är ett vin. Eller köttfärs. Fast det spelar visst inte heller någon roll numera.
Jag har just läst en intervjubok om Aki Kaurismäki, den finske regissören med melodramer om livets ständiga jävlighet. Kaurismäki är filmvärldens Kapten Stofil. Hotar det att bli modernt, som i senaste rullen "Ljus i skymningen", klämmer han in en skivspelare och lite vinyl för att få ordning på torpet. Hans arbetarklass lever utanför tiden, i ett stiliserat 60-tal. Klockan i hans Finland stannade när muren rasade och EU klev in i manegen. Bara Koskenkorvan består.
Du som ännu inte är bekant med Kapten Stofil, ska veta att bakom världens främste bakåtsträvare finns en yngre, rock'n'rollstukad serietecknande tvåbarnsfarsa. Märkligt lik sin skapare Joakim Lindengren. Men när han tar av den rufsiga tupén och den svarta t-shirten står han framför oss i all sin glans, den tunnhårige gnällspiken med gubbakofta, ylleslips och rutmönstrade tygtofflor. Modernitetens okuvlige bekämpare. Alla högtravande insändarskribenters skyddshelgon. I aftonlampans milda sken sitter Kapten Stofil vid sin skrivmaskin och knattrar att det var bättre förr, ju förr desto bättre.
Då, när glassen var godare, solen varmare, prylarna höll och det rådde vänstertrafik.
Tecknen på förfall syns ju överallt. Butiksdöden i Helsingborg skördar ständigt offer. Det är öde sedan Cornershop försvann.
Med Slas borta — de sista mjölkpallarnas försvarare — har leden glesnat. Några tappra finns kvar. Guillou, med sitt lager av Facit Privat skrivmaskiner. Och farbror Uffe Lundell, fittstimmens nemesis, med sina utfall mot vitplastade ensilage i jordbrukslandskapet och mantrat "vart har du tagit vägen nu 67".
Dylan är musikens Kapten Stofil. Han har inga efterföljare. Jo, förresten: Bossen Springsteen med sina förkromade 50-talsdrömmar.
Jan Berglins inrutade stornäsor, den medelålders medelklassaren i oss alla, klafsar i rätt riktning – bakåt.
Kulturfernissans plankstrykare håller kanske inte med, men Ingmar Bergman var VIP:are i stofilklubben. En Fåröfyr i filmens och teaterns svartvita 30- och 40-talsestetik.
Herrar som får Homer Simpsons "Doo!" att verka expressionistiskt avantgarde.
Och, för att visa till 2008 uppdaterat genustänk, visst finns det en kvinnlig motsvarighet! Jag tänker på Lädernuckan. Hon hyssjade ilsket åt mig vid Eldkvarns konsert i Mariakyrkan. ( Plura, försök inte gömma dig bakom en svart blogg och andra nymodigheter! Husmanskostens och den opluggade gitarrens förkämpe är naturligtvis en värdig stofilman.) Först blev jag förbannad, sedan glad, ja rent upprymd. Lädernuckan, med sin raketdrivna dramatenväska, sätter strängt slynglar i alla åldrar på plats. Hut går hem och än är den sista satkäringen inte död!
Kapten Stofil är småvarm på det rekorderliga fruntimret.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus