Dunkers nya chef på plats
Elisabeth Alsheimer har kastat sig in i Helsingborgs turbulenta kulturliv och känner sig redan hemma. Möt Dunkers nya chef för museum, konst och scen som drivs av lusten att göra det omöjliga möjligt.
Bildmaterial
Elisabeth Alsheimer känner sig redan hemma på Dunkers kulturhus. En av anledningarna är vännen David Svenssons verk "Havanna". Hon fick presentera både honom och konstverket vid vernissagen bara två dagar efter att hon börjat sitt nya arbete. "Det kändes speciellt. Det här är hjärta för mig", säger hon.
På gång på Dunkers
Espressobar ska byggas i entrén.
Catwalk som visar modekonst (maj eller juni).
"Opera live" via digital bio – Hela Richard Wagners "Nibelungens ring" i samarbete med Operan i Stockholm.
Månadens konstverk – profiler i Helsingborg väljer (start i november).
Dansföreställning i samarbete med Stadsteatern.
Nöje. Hon sa inte ja på studs, utan ägnade en tvåveckorsperiod åt att närstudera Dunkers kulturhus, dess ekonomiska situation och inte minst politikernas vilja med huset. När hon hade fått klart för sig att både de och förvaltningen vill använda kulturen som en drivkraft, bestämde hon sig.
— Det är grunden för hela mitt arbete. Det är viktigt för mig att känna stödet, nämndens obrutna lojalitet, säger hon.
Hon är imponerad av och positiv till det mesta som finns inom de tjocka vita väggarna. Måste kanske vara det, för att kunna leda kulturhusets personal framåt efter fjolårets turbulens som kulminerade då förre företrädaren Niels Righolt fick avsked.
— Man har mist en älskad chef och det är alltid tungt. Det som lockade mig att söka jobbet var utmaningen, att vara med och sjösätta omorganiseringen och att vara delaktig i den process som gör att Dunkers går vidare.
Rädd är hon inte. Inte ens det minsta nervös var hon sin första arbetsdag i början av januari, bara lugn och fylld av tillförsikt. Så säger hon i alla fall själv och ser ut att faktiskt mena det. Under den två timmar långa intervjun släpper hon inte ut särskilt många millimeter av sin privata person. Elisabeth Alsheimer är diplomatisk och vill till exempel inte avslöja vilken konsert eller konstnär som berört henne mest den senaste tiden. Desto lättare är det för henne att sätta ord på sina visioner för den nya arbetsplatsen, och om sin uppgift som chef för södra Sveriges största kulturhus.
— Jag bör inte se i den historiska backspegel, utan framåt. Mitt viktigaste uppdrag är att väcka ett större intresse och engagemang för hela verksamheten, i alla dess olika delar.
Lundabon Elisabeth Alsheimer vill vara tillgänglig för besökarna. Förutom planer på att guida i utställningshallarna vill hon gärna synas i "snabbköpskön" där den som vill kan gripa tag i henne för att diskutera högt och lågt. Just nu letar hon efter en övernattningslägenhet i Helsingborg.
— Jag vill mantalsskriva mig här. Det sänder ut signaler. Det här arbetet kräver att jag har örat mot marken hela tiden, säger hon.
Enligt Elisabeth Alsheimer är politikernas önskan att fler ska besöka kulturhuset. I första hand ska Dunkers vara för helsingborgarna och i andra hand för andra. Att politikerna skulle gå in och detaljstyra verksamheten tar hon bestämt avstånd ifrån. Politikerna ger Elisabeth Alsheimer och hennes medarbetare uppdraget att verkställa det de satt på pränt.
— Jag vill gärna hålla en öppen kommunikation med majoriteten och oppositionen, men det är vi som arbetar i huset som tillsammans bestämmer verksamhetens innehåll, säger hon och fortsätter:
— Vi ska sträva efter att göra det bästa även om ett kulturhus aldrig får bli elitistiskt. Det måste vara mångfacetterat, men man ska bjuda på den höga kvalitén. Det är jätteviktigt.
Någon särskild förebild bland världens konsthallar och kulturhus har hon inte. Hon har plockat lite inspiration här och lite där. Från sitt tidigare arbete på Wanås vill hon bära med sig "det goda entreprenörskapet".
— Där finns en dynamik, en lust att göra det omöjliga möjligt.
Hon ser gärna att Dunkers samarbetar med andra, som Stadsteatern, Konserthuset, Sofiero och Fredriksdal. Hon vill också öka möjligheten till det som hon kallar "externt stöd". Under sina år på olika institutioner i Boston, USA, och som intendent på Stiftelsen Wanås Utställningar utanför Kristianstad, har hon flera gånger samarbetat med näringslivet.
— Min erfarenhet säger att det är främjande för verksamheten. Den formen av samarbete betyder inte styrning. Däremot innebär det att vi får fler besökare till oss. Företagets anställda och samarbetspartners kommer hit och vi får en dialog kring vad vi visar. Därmed kanske vi öppnar upp för nya besöksgrupper.
Hon vill även jobba med fler riktade arrangemang, som det inför Kvinnodagen i år, då ett stort antal kvinnor bjöds in till en "Kvinnokväll" på Dunkers. Kvällen blev, enligt Elisabeth Alsheimer, mycket lyckad. De trodde att ett 50-tal skulle komma, men redan dagen före hade 160 köpt biljett.
Den största utmaningen blir att förändra de permanenta utställningarna. Få besökare lockas till "Vikten av vatten" och "Fragment" och hon ser det som en nödvändighet att byta ut dem. Men det är en lång process innan det kan bli verklighet.
– Jag hoppas att vi kan inviga dem till tioårsjubileet, säger hon.
Elisabeth Alsheimer har sina djupaste rötter inom den samtida konsten. Men nyfikenheten har alltid drivit henne över "hela fältet", från brett till smalt och högt till lågt. Mycket inspiration och erfarenhet har hon samlat på sig under sina år utomlands. Under några år i början av 2000-talet bodde hon med sin familj i USA.
— Jag har rest, sett och lyssnat på mycket och försökt bearbeta det utifrån mig själv. Men självklart har jag mycket att lära. Livet är ju en bildningsresa. Utbildning ger färdighet och bildning ger värdighet, det vet ni väl, säger hon och skrattar.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus