68 låtar med Donnez

Donald Laitila var 18 år när han startade sitt eget dansband. I dag, åtta år senare, är Donnez på frammarsch och erövrar danspalats runt om i Skåne. Men det är inget lätt jobb. Den kräsna publiken ställer hårda krav på musiken. Det ska vara ett visst tempo, lagom hög ljudnivå och gärna dansbandscovers från förr.

Nöje. Reportern Cecilia Hjalmarsson återvände till Perstorp, och hängde med sin gamla klasskompis under en spelning med Donnez.
– Välkommen gott folk! Vi ska bjuda på lite mogendans här i kväll.

Det går en våg genom salongen. Som små virvelvindar snurrar dansparen över det hala golvet. Om man lyssnar riktigt noga kan man höra hur fötterna kasar. Ett vitt distäcke ligger över fälten utanför, men det är fortfarande ljust. Efter den första låten utbryter ett organiserat kaos. Ingen tid för applåder. Inget får jag lov. Med en snabb knack på axeln, eller med ett pekfinger riktat mot nästa danspartner har nya par snart formats och intagit dansgolvet. På borden utmed golvet står kannor med vatten, bredvid damernas kvarlämnade handväskor. I baren har personalen dukat fram långa rader med vita kaffekoppar. Ölfaten är laddade men någon öl säljs knappt. På scenen står Donnez. De fem bandmedlemmarna ler och blinkar mot publiken. Donald Laitila hinner med en hastig slurk vatten innan han tar det första ackordet på kvällens andra låt. Klockan är strax över sex på kvällen och det är torsdag på Ekebo.

Donald Laitila bor ett stenkast från stationen i Perstorp. I ett ljusblått hus med röda knutar. Jag plingar på och när dörren öppnas så står han där. Precis som jag kommer ihåg honom. Kanske lite mer hår på bröstet och något mörkare röst, men ändå det är samma Donald. Sist vi sågs var när vi tog student för fem år sedan. Nu har han villa, barn och hund. Den 54 kilo tunga berner sennen-hundern, Slipz, möter mig och fotografen i dörröppningen.

Donald välkomnar oss in och presenterar oss för sambon Jessika Svensson och trummisen Alexander Jonasson. Vi slår oss ner vid köksbordet. Det luktar nybryggt kaffe och på ett litet fat ligger ballerinakexen prydligt upplagda.

Vi är här för att snacka dansband. Så länge jag kan minnas har Donald spelat dragspel, redan när vi gick på lekis tillsammans.

– Jag var fem år när familjen åkte på semester till Värmland. På campingen hölls en dragspelsstämma, en typ av Roskilde för dragspelare. Och jag tyckte dragspel verkade fräckt, berättar Donald. Det tycker han fortfarande.

– Han har redan kollat ut ett till Karla, säger Jessika, som håller den tre månader gamla dottern i famnen. Donnez bildades för åtta år sedan. Donald såg dansband som den enda möjligheten om han skulle spela dragspel tillsammans med andra i ett band.

– Det är inte så lätt att spela AC/DC på dragspel, säger han.

– Samtidigt är det en genre som verkligen ger en möjlighet att komma ut och spela. Vi har spelningar varje vecka. Men om du spelar hårdrock eller någon annan genre blir det mest spelningar på sommarfestivaler. Så Donald startade ett eget dansband, döpte det efter sig själv och värvade två bandmedlemmar.

– Namnet bara måste sluta på ett z eller x. Det är det snitsigaste man kan göra. Inom ramen, säger han och skrattar. Fram till 2005 spelade Donnez mest på fester. Det är först nu som dansbandsäventyret har tagit fart på allvar.

– Nu har vi funnit en bra grund, berättar Donald. När den förra elgitarristen hoppade av för två år sedan kallades de resterande bandmedlemmarna in till krismöte.

– Vi bestämde oss för att satsa. Vi uppgraderade all utrustning så att vi fick en fräsch nystart. Nu består bandet av fem medlemmar. Donald på dragspel och keyboard, Pontus Björk på bas, Peter Nilsson på elgitarr, Stefan Ohlson på gitarr och Alexander Jonasson på trummor. Alexander är nyast i gänget. Han hoppade på för tre månader sedan när den förra trummisen, Fredrik Bengtsson, slutade.

– Jag spelade i ett jazzband tidigare. Dansband är en helt ny genre för mig. Jag har lärt mig att det gäller att hålla det inom ramen. Att spela så enkelt som möjligt. Att spela något annat är bara att glömma. Då får jag onda ögat av chefen, säger Alexander och sneglar på Donald. De känner varandra från gymnasietiden, då de läste det estetiska programmet i Klippan. Donald visste vad Alexander gick för. Det är inte alla trummisar som kan lära sig en repertoar på bara några månader och sätta 68 låtar på en kväll.

– Det handlar inte bara om musiken. Den sociala biten är minst lika viktig för att det ska fungera i ett band, säger Donald.

– Donnez har blivit som en extra familj. Så känns det redan, det känns som att vara hemma. Jag är aldrig nervös. Det är tryggt när man har kompisarna med på scen, säger Alexander.

Om fem timmar börjar kvällens spelning på Ekebo i Munka Ljungby. Det är första maj och bandet räknar med att det kommer mycket folk.

— För vår del har det bara gått uppåt. När vi spelade på Folkets park i Bjärnum för två veckor sedan kom det 270 personer . Det är helt okej för att vara en söndag, säger Donald. Donnez har spelat på Ekebo tidigare, men aldrig på en torsdag. Torsdagar betyder trivseldans. Många som kommer hit dansar flera gånger i veckan, på flera dansgolv runt om i södra Sverige. Vissa kör 15–20 mil bara för att dansa och flera av dem kommer upp efter dansen och pratar med bandmedlemmarna.

– På lördagar är det mycket festande. Det är inte kul med 200 personer som bara vill höra covers. Egentligen är trivseldanser mycket roligare. Då får vi ett helt annat gensvar från publiken. En fjärdedel av låtarna i bandets repertoar har Donald och Peter skrivit själva. Resten är klassiska dansbandslåtar som publiken känner igen.

– Spelar vi en riktigt bra cover är det fullt på dansgolvet. Vissa låtar, som "Främling", kan de höra 700 gånger på en vecka. De tröttnar aldrig, säger Donald. Hade han haft mer tid så hade han gärna skrivit fler låtar. Men det är mycket som ska till för att en låt ska gå hem.

– På dansställen är publiken väldigt krävande. En låt ska ha ett bra danstempo och lagom smörig text. Är takten under en viss bpm ser det inte bra ut när de dansar, och går det för fort så går de och sätter sig, säger Donald.

– Äsch, det räcker att låten har ett namn som ett fruntimmer, skrattar Jessika. Visst kan hon bli lite svartsjuk ibland när hennes pojkvän sjunger låtar om Alice, Elaine, Julie och Rosali. Men så har han ju också skrivit några låtar om henne. Låten Jessi Jessi, från senaste skivan, kvalade in på flera nordiska dansbandslistor och spelas fortfarande minst en gång om dagen på nätradion Dansbandsdax.

– Att man är lite svartsjuk visar bara att man bryr sig, säger hon.

Om några veckor släpps nästa skiva. Den har spelats in hemma hos Donald. I klädkammaren.

– Den här gången har vi gjort allting själva. Då är det lättare. Vi vet själva hur vi vill att det ska låta och vi har inte haft någon tidspress. Med tiden ska ovanvåningen på det nybyggda garaget bli en riktig studio. Då hoppas Donald att han ska kunna leva på musiken.

– Fast då räknar jag inte bara med bandet. Alla har ju andra jobb vid sidan av. För egen del skulle jag vilja släppa musik och så. Inte bara vår egen, säger han.

Donnez är ett deltidsdansband. De har runt sju spelningar i månaden, vid sidan av sina heltidsjobb. 34 spelningar är redan inbokade nästa år. Donald tror att siffran kommer att sluta på runt 70 spelningar totalt.

– Det är inte bara spelningen i sig som tar tid, utan även resan och riggningen. Oftast får man räkna med tio timmar på dansstället, säger Alexander.

– Det är ett speciellt liv vi lever. Det sociala finns inte, säger Donald.

Klockan tre på eftermiddagen har det har blivit dags att ge sig av mot Munka Ljungby. Bandets förra trummis, Fredrik Bengtsson, åker med i den vita turnébussen. Som tur är spelar han också gitarr. I kväll har han fått rycka in för bandets ordinarie gitarrist som är på semester i USA.

– Det är viktigt att ha folk man kan lita på. Om en bandmedlem blir sjuk och måste ställa in är det bra att ha någon som kan hoppa in, säger Donald.

– Jag har fått lära mig att det bara är din egen begravning som räknas, säger Fredrik. På något konstigt vis brukar dansmusiker aldrig bli sjuka, konstaterar han. Själv har Donald bara ställt in en gång. Efter att han krossat fingret i en maskin på jobbet.

– Jag ska bli den första som spelar på mitt eget bröllop, skrattar han.

Turnébussen rullar in på baksidan av Ekebo. Resten av bandet är på plats för att hjälpa till och rigga. Det tar drygt två timmar att få alla instrument, spotlights och sladdar på plats.

– Man ska inte bara vara dansbandsmusiker, man måste vara elektriker, tekniker och ståuppare också, säger Donald. Peter är ett riktigt kap. Han är utbildad ljudtekniker och har mycket rutin på scen. Han har spelat i flera dansband innan Donnez. När han var yngre ville han bli hårdrockare men att spela i dansband är inte heller fy skam.

– Som hårdrockare får du som mest en pizza och lite bensinpengar i gage. Spelar man i ett dansband får man i alla fall lite pengar med sig hem. Men det är mycket jobb. Ibland har man kommit på sig själv med att sitta på en mack i Eslöv klockan 12 på natten. Då undrar man egentligen vad man håller på med, säger han.

– Men helt meningslöst är det inte. Jag får möjlighet att stå mitt i musiken. Det är det häftigaste. Och jag får energi från publiken. Det är först när vi packar ihop som jag känner hur trött jag är.

Det är nedsläckt över dansgolvet. Längst bak i lokalen hänger inramade fotografier av dansbanden som spelat här tidigare. Sten & Stanley står prydligt uppradade i laxrosa kavajer. I det ljusrosa skenet från lamporna över scenen kopplas de sista sladdarna ihop.

– Fredde, kan du spela "Green, green grass"? Vi måste soundchecka, säger Donald och tar några kvicka steg nerför trappan intill scenen. Han lyssnar med slutna ögon samtidigt som han går mot mitten av det tomma dansgolvet. Fredrik gör några små omjusteringar och sedan testar de ljudet igen.

– Det får inte vara för högt, säger Donald.

Pontus hoppar ner från scenen och tar några långa danssteg på golvet.

– Åh, det är ju jättebra ljud, utbrister han. Pontus tog ett uppehåll från Donnez för att spela i ett coverband för några år sedan. Han la av helt när det blev för stressigt med alla spelningar. Nu är han tillbaka i Donnez.

– Jag började klättra på väggarna där hemma. Att komma ut och spela med dansbandet är som en drog, säger han.

Längst fram på scenen sätter Donald en öppen väska med cd-skivor och idolbilder på bandet. På ett tomt mickstativ hänger han en svart t-shirt med ett silvrigt Donneztryck på.

– Vi hade kalsonger också, men de gick åt som smör i solsken, säger han.

Bandet har precis riggat klart när de första besökarna tar plats vid borden runt dansgolvet. Det är en halvtimme kvar innan dansen börjar och bandmedlemmarna får lite tid över till att koppla av i logen. Vi dricker lite kaffe och Pontus visar en jubileumsbok om Ekebos grundare Bertil Johnsson. Några minuter innan det är dags kommer han in och hälsar.

– Hejsan pojkar! Nu spelar ni inte för högt, drar ni på för hårt så kan de inte prata med varandra. Eller det spelar egentligen ingen roll, de hör inget ändå, skojar han. Fyrtiotalisterna brukar vara överrepresenterade på spelningarna. Men trots den höga åldersnivån tror Donald att dansbandsmusik håller på att bli populärare bland de yngre generationerna.

– Jag tror att det är många som vill prova på efter att de har sett "Let’s dance" på tv.

– Jag tror att många drar sig för att gå ut när de vet att det bara är äldre människor där. Samtidigt vill de äldre inte komma om de vet att det är för många unga. Det är en ond cirkel. Det hade varit synd om dansbanden skulle försvinna, säger Alexander.

– Men jag tror aldrig att genren kommer att dö ut. Det kanske kommer att dala, men det vänder nog igen. Möjligen måste dansbanden vara beredda på att byta ut låtar ur sin repertoar och anpassa sig mer. Man skulle kunna säga att vi gör samhället en tjänst. Det är många som träffas när vi spelar. Det passar inte alla att gå på krogen. På disco dansar alla för sig själva, men på dansställen får man en chans att klämma och kramas lite, säger Donald.

Så har det blivit dags för att byta om. Killarna drar av sig kläderna och hoppar i de svarta kostymerna. Peter har köpt nya gröna skjortor till alla, med matchande slips.

– Hela konceptet ska fungera. Vi måste se prydliga ut på scenen, säger Donald. De trängs framför spegeln och drar lite gelé genom håret. Sekunderna senare står de redo på scen.

– Välkommen gott folk! Vi ska bjuda på lite mogendans här i kväll.

Cecilia Franck cecilia.franck@hd.se042-489 91 00