För en blandad grupp människor
Bildmaterial
Malmösångaren Motoboy sjöng på Tumstockscenen.
HELSINGBORGSFESTIVALEN. Varför ska stadsfestivaler få finnas? Svaret på den frågan hittas inte på någon av Helsingborgsfestivalens scener, utan i Norra Hamnen. "Vänta lite nu" har promenadstråket viskat. "Där borta ser jag en människa som inte brukar sitta här och beställa in balsamerade cocktailtomater. Och där är en till, och en till. Vad är det som händer?"
Det slår mig när jag går förbi hamnserveringarna att jag aldrig – aldrig – sett en så blandad grupp människor röra sig utanför dem, trots att det ligger så supercentralt. Inget som utspelas på scen nu under helgen har varit ens i närheten av så starkt som den synen.
Lördagens största namn är Amanda Jenssen. Hon gör nästan inga andra spelningar i sydligaste delen av Sverige den här sommaren och känns därför som den bästa bokning festivalen fick till. En crooner från ett akademiskt musikgymnasium i Lund som gjort snabb popkarriär på sin perfekta röst och inspirerande självkänsla. I svart klänning, svarta tights, barfota och med ett ankare om halsen hoppar Amanda ut i spasmer. Tight kommunicerandes med sin producent, låtskrivare och gitarrist Wannadies-Pär snurrar hon låtarna runt sig som en rockring. Mot slutet hänger kompbandet på henne en gitarr och ställer sig själva instrumentlöst bakom mikrofoner för att agera manskör i balladen "Our last goodbye".
Samtidigt är det hela tiden tydligt att allra mest handlar konserten om samspelet mellan Amanda och Pär. När de två sjunger duett står de sjukt nära varandra, när de inte gör det har de hela tiden sporadisk ögonkontakt. Inför extranumret muttrar publiken i kör: "Asså ska hon ente spela den där Hallelujah." Och såklart gör hon det. Pär inleder gitarrslingan ensam på scen. Amandas röst kryper upp till strålkastaren. Resten av kompbandet får smyga in när de vill vara med. Det finns inga tvivel om att det här är Amanda och Pärs verk. Inga andras.
Borta på Gröningens tumstockscen presenterar sig Motoboy för ett halvtomt tält. Den halvnakna sångaren från ett hyreshus vid Folkets Park i Malmö sjunger så starkt att han i perioder kan gå åt sidan från mikrofonen och låta rösten vara oförstärkt. Som gäster bjuder han in sin flickvän Pikko på laptopinkopplad keyboard och en violinist som heter Karin. De som slutit upp blir mer och mer övertygade, skriker högre och högre, efter varje låt. Ibland hörs ekot från dem ända in i Norra Hamnen.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus