Middag i mörker

Är det kött eller fisk, smakar soppan blomkål eller potatis, är det min eller bordsgrannens middag jag stoppar i munnen? På restaurangen Dark Waiter sätts gästernas smaklökar och förmåga att hantera besticken på prov. Fredag! åkte till Köpenhamn för att äta middag i mörker.

Nöje. Förväntansfulla, och kanske lite nervösa, väntar vi utanför restaurangen i Köpenhamnsstadsdelen Vesterbro. I kväll ska vi äta vår första middag i totalt mörker.

I slutet av 90-talet öppnade den första mörkerrestaurangen i Zürich. En grupp synskadade låg bakom idén att låta seende äta och dricka i mörker. Maten serveras av synskadade servitörer, de enda som kan orientera sig inne i den mörklagda restaurangen. På bara några år har trenden spridit sig från storstad till storstad och i dag finns mörkerrestauranger i Paris, London och Tokyo. Dark Waiter är Danmarks första.

Utifrån ser det ut som vilken restaurang som helst. På de två första våningsplanen huserar Hansens Køkken og bar, och det är först när vi kommer upp på tredje våningen som det blir tydligt att allt inte är som vanligt.

Framför dörren in till restaurangmatsalen hänger tjocka, svarta draperier. På andra sidan är det mörkt som i graven. Där inne pågår de sista förberedelserna inför kvällens middag. När borden är dukade med riktiga glas och tallrikar, inga okrossbara varianter som klarar av att vältas omkull av famlande händer, tejpas alla kontakter över så att gästerna inte ska riskera att bryta mörkläggningen.
– Bord åtta kommer med mig.

Vi ställer upp oss på ett led framför draperiet. Vår servitör Lene Johannsen förklarar att vi ska lägga händerna på varandras axlar. Som ett jenkatåg går vi in i mörkret.

På andra sidan draperierna är det becksvart, även om ögonen vänjer sig vid mörkret är det omöjligt att urskilja detaljer av inredningen, dig själv eller bordsgrannen.

Lene visar var och en till sin plats runt bordet. Det är svårt att veta hur tätt stolarna står, avstånden blir av någon anledning längre i mörkret. Det gör ändå att vi sitter helt stilla för att inte riskera att stöta ihop med varandra eller välta något på bordet.

Lene förklarar att varje kuvert har två vinglas och ett mindre glas till vatten. Vidare har varje person bestick till förrätt, huvudrätt och dessert. Förrätten serveras först när alla har hittat till sina platser, kanske för att inte riskera att någon lägger armbågarna i soppan. Vatten samt bröd och smör står redan på bordet. Lene förklarar att vi ska placera ett finger på glasets kant när vi häller upp. På så sätt vet vi när glaset är fullt.

– Välkomna och lycka till, avslutar hon.

Hade vi kunnat se henne hade vi nog anat ett finurligt leende på läpparna.

– När kommer du tillbaka, frågar bordsgrannen ängsligt.

Lene lugnar: "Om 20 minuter, och skulle det vara något är det bara att ropa".

Hon lämnar oss med förrätten, där vi ska se upp med de varma ingredienserna klockan tolv, och uppdraget att förse oss själva med vin. En flaska stöter mot min högerarm och jag placerar fingret i glaset precis som Lene har lärt mig innan jag tippar flaskan. Jag hittar besticken, känner mig runt längs tallriken och famlar med gaffeln tills jag får napp. Kniven har jag inte lärt mig hantera än och en stor bit av något salt och strävt fyller munnen. Jag är glad att ingen kan se mig när jag biter av den tjocka laxen på mitten.

Det varma på tallriken är soppa, någon gissar på blomkål, andra menar att det är potatis. Vi lyckas identifiera serranoskinka och fårost, men går bet på några små, salta bitar som serveras till osten.

Bröd och vatten skickas runt bordet, smöret har ingen lyckats hitta. Jag sträcker ut handen bakom mig för att få en känsla för rummet men det slutar med att jag famlar i mörkret. Några våghalsiga bordsgrannar lyckas skåla med varandra.

Lene kommer tillbaka för att ta ut våra tallrikar.

– Har det gått bra, frågar hon.

– Jadå, försäkrar vi och undviker att nämna matresterna som hamnat utanför tallriken.

Det dröjer inte länge innan hon är tillbaka med huvudrätten. Det doftar kött och potatis och jag som inte äter kött har glömt att be om ett vegetariskt alternativ. En stor klump följer med gaffeln, kniven känns fortfarande som överkurs, jag tuggar och försöker svälja medan köttbiten växer i munnen.

Jag hinner tänka tanken att jag kanske är allergisk mot någon av ingredienserna i huvudrätten. Hur ska jag göra för att påkalla bordsgrannens uppmärksamhet om jag håller på att kvävas och omedelbart behöver föras till sjukhus?

Jag försöker skaka av mig tanken och fokuserar på potatismoset.

Ljudvolymen ökar i takt med att gästerna känner sig hemma i mörkret. Det blir uppenbart hur stor betydelse ögonkontakt, miner och gester har för ett vanligt samtal. För att påkalla grannens uppmärksamhet duger det kanske med ett finger i sidan, men vill jag vara säker på att sällskapet på andra sidan bordet lyssnar måste varje fråga inledas med personens namn.

Vi har kommit så långt att smakprov på ölen, som en del har valt istället för vin, skickas över bordet.

Jag är fortfarande inte riktigt säker på om det är min eller grannens tallrik jag äter ifrån, dessutom har jag lyckats sno åt mig någons servett. Min egen har hamnat på golvet, eller åtminstone hoppas jag att det är den jag känner med högerfoten.

Helt hemma är vi inte i mörkret.

— Skål, säger bordsgrannen, men missar, och glaset träffar mig i huvudet.

Till efterrätten serveras det kaffe. Desserten består av en nötkaka med dansk äpplepaj. Jag misstar äpple för kiwi och lyckas antagligen spilla en del kaffe på bordet eftersom ingen har talat om för oss hur finger-tricket fungerar när drycken är varm.

Nu har jag för länge sedan börjat äta med fingrarna och att döma av mina bordsgrannars kommentarer har de degenererat till samma barnkalas-stadie.

Efter nästan tre timmar är middagen över. Med rödsprängda ögonen förs vi ut i ljuset. Pupillerna reagerar som om vi stirrade rakt in i lysrörsljus.

Vi tittar på varandra och konstaterar: "Jaha, det är så ni ser ut".

Katarina Höije katarina.hoije@hd.se042-489 92 49