Nöjespalatset Helsing skådar ljuset

I lokalerna från förra sekelskiftet, kanske de mest anrika i centrum, har det borrats, hamrats och putsats sedan i februari. Precis där Storgatan skärs mitt itu av Stortorget har ett helt nytt nöjesställe skapats.

Nöje. Bakom Helsing bar & matsalar står tre män som vågar trotsa allt vad lågkonjunktur och kris heter med ett, som de säger, ”helt nytt” koncept. I helgen är det grand opening för Helsingborgs nya vattenhål.

Alla helsingborgare har väl någon gång hört talas om Gustaf Krantz. Herrekiperingen med pressveck, ullkavajer och sidenslipsar på rad längs väggarna. Den som minns de vackra lokalerna kommer att känna igen sig även efter att den special­beställda jätteborren från Österrike gjort sitt jobb på minst tjugo ställen i de 1200 kvadratmeter stora rummen. Och efter att paneler och andra detaljer från den tiden tagits fram och målats om i de gamla färgerna. I snart nio månader har renoveringen pågått i hörnhuset som för över hundra år sedan byggdes som banklokal efter innearkitekten Gustaf Wickmans ritningar.
–Han ritade banker, offentliga interiörer och nöjesetablissemang, så det sitter redan i väggarna, säger Magnus Wåhlander och är inte så lite nöjd med kopplingen.

Man skulle kunna kalla honom en profil i Nöjeshelsingborg. Magnus Wåhlander var med och startade Struprännan på Knutpunkten, Bara Vara på norra delen på Storgatan och nattklubben Puss längre söder­ut på samma gata. Och så var han med på ett hörn när Mink blev till på Billeplatsen. Känslan för vad som går hem i nöjeslivet finns i blodet. Han och kollegan William ”Bill” Nylander, dj bakom bland annat ambulerande Klubb Diva och före detta restaurangchef på Bahnhof i Ängelholm, väljer att kalla det ”fingerspitzgefühl”.

Det är de, som tillsammans med fastighetsägaren Per Sjödin, sjösatt projektet som efter en hel del sömnlösa nätter, och desto mer självsäker framtidstro, snart är i hamn. Men innan plywoodskivorna som täcker fönstren kan rivas ned och entrédörren öppnas för allmänheten, ska det borras lite till i de närapå metertjocka betongväggarna. Dessutom ska den sista piffen – målarfärg och specialbeställda tapeter med renässanstryck – sätta glans på väggar, soffhörna och bardiskar.

De tre rummen på gatuplanet ska alla inredas i olika stil, men med gemensamma drag som håller samman och gör baren, bistron och matsalen till en helhet.
–Bistron ska bli klassisk, men med lite lekfulla inslag. Det ska inte vara så avskalat, mer tillskruvat och med humor, säger Bill Nylander.

Bistrons utseende är viktigt. Det är den delen av lokalen som blir skyltfönster ut mot alla som passerar förbi på Storgatan.
–Det ska vara lätt att bara slinka in här, säger Magnus Wåhlander.

En halvtrappa upp och in i huskroppen jobbar några i den mer än tjugo man starka byggarbetar­styrkan med den specialbyggda hörnsoffan. Ett snirkligt ryggstöd är det enda som än så länge är på plats. Men med hjälp av Bill Nylanders målande beskrivning är det lätt att bilda sig en uppfattning om hur det ska se ut i slutändan.
–Vi vill ge en franskburlesk känsla, en känsla av att man blir omstoppad. Det ska vara mycket färg och textil. Vi har hittat ett perfekt tyg i röd krossad sammet. Det är kanske inte maximalistiskt men glamoröst och hemtrevligt.

Det är den typ av inredning och känsla vi människor vill åt i kristider, enligt Bill och Magnus.
–Det ligger i tiden. Så fort det är lågkonjunktur så skruvas allt upp lite. Man vill ha fröjd för ögat, säger Magnus.

Att krisen är den värsta på ett decennium, att folk blir arbetslösa och mer benägna att hålla hårt i plånboken är inget som bekymrar Helsing-trion. Så klart har de tänkt på och pratat om lågkonjunkturen, men alltjämt kommit fram till att de inte vill backa.
–Folk kanske ändrar sitt beteende lite och äter något billigare, men man slutar inte gå ut. Man vill förlusta sig helt enkelt, säger Magnus.

Tack vare Hotel Helsingborg som vetter ut mot Stortorget och terrasstrapporna passerar runt 20000 personer genom huset varje år. De kommer, tillsammans med nöjesglada nordvästskåningar, att vara målgruppen.

Knappt två veckor före öppningshelgen är lokalerna dammiga av pulvriserad betong. Ändå går det att se glansen bakom flytfixsäckar, sladdar och män i blåställ. Det enorma glastaket och pelarna med guldpläterade kapitäl gör naturligtvis sitt för den flotta känslan. Men något lyxställe blir det inte, betonar Magnus Wåhlander och hans kollegor.
–Helsingborgaren vill ha lite storstadskänsla, men det ska inte vara för snobbigt. Det här stället ska leva många timmar om dygnet med frukost, lunch och eftermiddagskaffe. På kvällarna blir det mat och mingel. Vi riktar oss väldigt brett, till den mogna publiken. Ja, alla som är mellan 25 och 85 år.

I källarens gamla bankvalv och förrådsutrymmen återstår mest att göra. En pool, relaxavdelning med bastu, konferensrum och cigarrum håller som bäst på att ta form. När bottenplanet så småningom öppnas kommer de nyrenoverade lokalerna att sluka 25 heltidstjänster. Fast först och främst är det restaurangen, bistron och baren som ska se dagens ljus.

Några dagar före den stora premiärfesten springer kökschefen Mikael Andersson otåligt omkring sin nylevererade spis. Han längtar efter att få dra igång den franska skönheten.
–Lokalerna triggar till att hålla sig till den klassiska matlagningen. Men jag kommer ändå att ta ut svängarna, säger Mikael vars matlagning av Helsingborgspubliken främst känns igen från restaurang Niklas och Bonasera, Bonasera.

Magnus Wåhlander är klädd i ljusblå skjorta och proper jacka upptill och fläckiga byggjobbarbrallor nertill. Tillsammans med dekoratören och inredaren Marie Olsson Nylander planerar han det sista finliret. Ord som ”sofistikerat julpynt” och ”antikviteter” bollas i luften. En kanadensisk gran ska under julhögtiden få bo i matsalen.
–Det är lätt att det blir stelt och tråkigt om bara en massa män ska bestämma. Vi ville ha det mjukt och mysigt och inte så strikt, säger Bill.

Illustratören Annika Bryngelsons enorma väggmålning, som är tryckt på tapetvåder och bidrar till det mjuka, är på plats. I varenda vrå jobbar någon så att dammet ryker och målarfärgen skvätter. Bill Nylander säger högt det som blivit allmängiltigt de senaste veckorna i denna hörna av Stortorget.
–Det är mycket nu. Jag har sagt hejdå till barnen. Det är 24 timmars jobb om dygnet som gäller och vi lär inte ses förrän nästa tisdag. Men ett par tusen inbjudningskort ligger på brevlådan så det är bara att köra.

Plötsligt fastnar hans blick på den nyuppsatta Fornasettitapeten. Men så ruskar han på huvudet.
–Jag är nervös. Men det kommer att bli skithärligt.

Jenny Petersson jenny.petersson@hd.se042-489 91 92