När ramarna sprängs
Efter stroken förra sommaren är Staffan Sommelius tillbaka vid sina penslar
igen, men vägen dit har varit lång och envis. På lördag klockan 14 är det
vernissage i galleriet på Höganäs museum för ett urval av Sommelius
produktion från de senaste åren.
Bildmaterial
Kroppsligt har Staffan Sommelius fortfarande sviter efter stroken men annars börjar livet hitta en rytm igen. Konsten hjälper honom tillbaka.
Vernissage
Staffan Sommelius Måleri, Vernissage 28 mars, Galleri Höganäs museum. Uställningen pågår 28 mars-10 maj.
Nöje. Livet blir aldrig detsamma. Vi sitter i Lena och Staffan Sommelius kök. Det är konst i varje hörn i en charmig blandning. Kaffet i de blå Höganäsmuggarna är rykande hett och på träbordet har Lena Sommelius satt fram fat med söt hallonpaj.
Alldeles intill ligger Staffans senaste alster, den första målningen sedan han insjuknade. Ett bistert vinterlandskap med en smal blå horisont och så ett mörkt fält till höger, som en blind fläck, eller ett svart hål.
Utanför är vindarna fortfarande isande kalla men på trägolvet ritar marsljuset solvarma mönster. Sedan några månader tillbaka är det lilla kulturhuset på Slottshöjden i Helsingborg tröskelfritt. Några av innerdörrarna har ersatts av skjutbara varianter som försvinner in i väggarna, allt för att Staffans rullstol lättare ska komma fram.
Nu återstår bara anpassning av ateljén i gårdshuset. Där han har ännu inte satt sin fot sedan allt hände.
Sensommaren 2008 blev det gripbara plötsligt ogripbart. En morgon vaknade Lena Sommelius och förstod direkt att allt inte stod rätt till med maken.
Staffan Sommelius fick okontaktbar föras med ambulans till lasarettet där det konstaterades vad som hade hänt. Staffan Sommelius hade just avslutat sin senaste kritikerrosade utställning, på Projektrummet Torsdag i Förslöv och var inne i en aktiv period, både som konstnär och i sin roll som ägare och tecknare på Helsingborgs Dagblad.
Något tecken på vad som höll på att ske kom aldrig. Blödningen i huvudet var en kastvåg från ingenstans som översköljde allt.
— Hela livet blir annorlunda. Man känner...
Lena Sommelius lämnar meningen oavslutad och tittar på maken.
— Frustration, fyller Staffan Sommelius i, medan blicken berättar att det egentligen finns så mycket mer att säga.
Det är så det är numera. Inuti är allt som förut. Orden, tankarna, humorn och lusten att uttrycka sig, men kroppen vill inte längre som han vill. Det är lätt att bli förbannad, lätt att känna maktlöshet över den förlamade sidan, den overksamma målarhanden, över det hänsynslöst avskurna synfältet på höger öga.
Samtidigt börjar han så smått komma in i det nya livet, ana något som kanske kan liknas vid hopp, hopp om att tillfrisknandet i den funktionsnedsatta kroppshalvan ska fortsätta, att muskler ska växa sig starka och nervtrådar hitta nya vägar.
Han visar på det stora men knappt synliga ärret på huvudet. Länge var tillståndet kritiskt.
Efter ingreppet på neurokirurgen i Lund följde en lång sjukhusvistelse och månader av rehabilitering. Nu bor han hemma igen, med familjens och vännernas stöd och hjälpen från logoped, sjukgymnast och arbetsterapeut. Förbättringarna kommer sakta, men säkert. Nu kan han till och med ta några steg med kryckor.
Han berättar att han känner sig nöjd med dagen. Hängningen på Höganäs museum gick bra, även om den tog på krafterna. Kompisen, galleristen Laijos Fleisser och hustrun hjälpte till att få ett urval av hans produktion i akryl på plats på museigalleriets väggar. De sista månadernas arbeten finns inte med. De kan vänta.
Lena Sommelius reser sig och visar ett nygjort självporträtt i blyerts. Vänsterhanden har visat sig vara en god stand-in för den strejkande. Det är på pricken likt, ritat med en skön självdistans.
Det Staffan Sommelius längtar allra mest efter just nu är att få möta naturens krafter igen, vindarna, klipporna, det bångstyriga havet.
De närmaste månaderna hoppas han och hustrun få tillbringa mycket tid i sommarhuset i Stora Hults strand, där inspirationen finns inom räckhåll. När vi tar adjö fastnar mina ögon på en av målningarna i vardagsrummet och jag kommer att tänka på några rader ur konstkritikern Dan Jönssons recension efter att hans blick vandrat genom Staffans karga, dramatiska landskap på utställningen i Förslöv förra sommaren:
"Där, i stänket från en våg som spränger bildens ram anar jag något mer (---) något inte bortom utan hitom bilden, verklighet, helt enkelt".
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus