Krokig väg bar till konstens värld
Efter att ha levt i den kreativa sfären som dansare och teaterpedagog blev ett hantverksyrke Jennifer Rahfeldts väg in i konsten. Nu är hon den yngste deltagaren i Konstrundan i Nordvästra Skåne.
Bildmaterial
Jenifer Rahfeldt, yngst på Konstrundan, framför målningen ”Fertil civilisation”.
Jennifer Rahfeldt, yngst på årets konstrunda, arbetar med måleri, skulptur, soundpainting och, som här, med glas.
Nöje. Trädgården börjar vakna upp efter vintern. Inne i villan i Höganäs jobbar mamma Chris med glas i sin ateljé i källaren. I det största rummet på bottenvåningen har Jennifer Rahfeldt sitt arbetsrum – ett oömt trägolv, ett enkelt bord, färdiga bilder på och lutade mot väggarna.
Det är ett par dagar innan konstrundan börjar, ett viktigt evenemang för de flesta av de 147 konstnärer som passerat nålsögat och tillåts hänga upp den röda skylten med den slarviga gula cirkeln utanför ateljén.
Vägen till ett liv som konstnär är sällan rak. I Jennifer Rahfeldts fall börjar den med en skada. Hon hade siktet inställt på en karriär som dansare när drömmen gick i kras. Hon utbildade sig istället till teaterpedagog i Göteborg. Därefter flyttade hon och en vän till Florida på jakt efter ”the island life”, stränder, palmer och ett skönt klimat. Jennifer tog ett jobb som mosaikläggare.
– Det var min introduktion till att jobba fysiskt med ett material. Det var bra, jag var inte rädd för något, det var bara att köra igång och ha roligt. Jag gjorde golv, bord och väggar. Det var en start utan pretentioner, berättar hon.
Hemma i Sverige hade Jennifers mamma Chris samtidigt börjat jobba med glas i Tiffanystil. När Jennifer återvände till Sverige ”i trasor” efter en svår relation började hon jobba i mammans ateljé.
– Jag visste inte vad jag skulle göra. Dansen hade gått i kras. Jag hade inte hittat vägen. Så medan jag byggde upp livet igen satte jag igång och jobba. Mamma Chris lärde mig hur jag skulle göra och jag hittade något i det. Så kom jag in i konsten. Det är det enda jag gjort i snart tio år nu, säger hon och tittar sig omkring i ateljén med surrealistinfluerade bilder på väggarna.
– Det här var rätt för mig. Det är nästan så att det valde mig.
Den vanliga vägen för en yrkesverksam konstnär är konsthögskola i Sverige eller utomlands. Få autodidakter lyckas slå sig fram. På det viset är Jennifer Rahfeldt ovanlig. Men det har inte varit helt lätt.
– Man får vara en tuff jäkel och verkligen gå in i arbetet. Man får jobba dubbelt så hårt för att visa att det man gör verkligen är gediget, säger hon.
Nu, med en handfull separatutställningar och ett par offentliga uppdrag bakom sig, är hon relativt etablerad. Men det kommer inte gratis. Arbetsdagarna är långa, ekonomin inte alltid den bästa. Men det är det värt.
– Jag tycker det är ett lyxigt liv, men det är en kamp. Konstnärskapet följer en i alla livets skeenden. Ibland är man nere, ibland uppe. Men om jag ska må bra och tycka att jag har livskvalitet måste jag ha det på det här viset. Jag jobbar bäst ensam, i projektform.
Jennifer Rahfeldt jobbar med flera tekniker. En stor del av året arbetar hon med soundpainting, ett specialdesignat teckenspråk för skådespeleri, musik, dans och konst. Under konstrundan visar hon bilder och skulpturer.
– Rundan betyder mycket för mig. Den har definitivt hjälpt mig att etablera mig här. Sedan har jag fått många vänner speciellt bland de äldre konstnärerna genom konst-rundan.
Det är också ett tillfälle att träffa en publik. Att föra en diskussion om konst och liv.
– Jag försöker vara så ärlig som möjligt i mitt arbete. Om diskussioner startar är det när någon blir berörd, när något inuti betraktaren väcks till liv av bilden.
Hon försöker hålla sig tillgänglig, finnas där om någon vill prata.
– Jag är en berättare. Det är mitt arbete, jag jobbar med mig själv och delar med mig mer och mer. I takt med att åren går blir jag mer och mer modig. Det är då det börjar hetta till.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus