Thåström visade sin klass
Freddie Wadling och Anna Ternheim gjorde goda insatser, men Sofierokvällen
hade bara en stjärna. Han heter Joakim Thåström och bjöd på en bländande
konsert.
Bildmaterial
Thåström skakade om vår recensent Magnus Ransheim på Sofiero.
Thåström
Sofiero, Helsingborg
Onsdag 8 juli
GENRE: Rock
BETYG: 4
KONSERT. Sommarens minst folkliga och mest intressanta Sofieropaket lockar med tre var för sig spännande artister. Men när allt är till ända har en självlysande rockikon nästan suddat ut minnet av de bägge uppvärmarna. Freddie Wadling och Anna Ternheim blir i bästa fall behaglig förströelse i väntan på en Thåström som har mörkret på sin sida.
Att setet till hälften består av material från hans senaste soloplattor, de personliga ”Skebokvarnsv. 209” och ”Kärlek är för dom”, borde i teorin borga för viss återhållsamhet. Men i praktiken är Thåströms självrannsakan så elektrifierad att till och med de lugnaste låtarna sprakar.
Genom det markerade bas- och trumspelet förses huvudpersonen med all den energi som behövs för att blända oss. Han vankar rastlöst av och an, fladdrar karakteristiskt med fingrarna och suger kraftfullt tag i mikrofonen med ena armbågen riktad uppåt. Ögonen glöder.
Thåströms utstrålning gör att musiken träffar så oerhört mycket hårdare än om han hade varit en lågenergilampa.
Till den starka effekten bidrar setets uppbyggnad. Låtarna hakar i varandra lika naturligt som vagnarna i ett godståg. I spåren av ”Som tåg av längtan” kommer ”Främling överallt”, som tematiskt hänger ihop med ”Miss Huddinge -72”.
Lyriken kan ibland låta platt på skiva, men de rådande omständigheterna ger orden en speciell tyngd. Inte minst märks detta när textraderna genomsyras av olycklig kärlek. Titelspåret från senaste skivan, där Anna Ternheim poppar upp som duettpartner, fungerar som avstamp för en låtsvit som landar med en svidande vacker ”Fanfanfan”.
I den såriga ljudbilden har Pelle Osslers kreativa gitarrspel en framträdande roll. Utan åthävor framkallar han de mest olycksbådande ljud ur sitt instrument och ger därigenom låtarna en extra dimension.
Thåström lämnar oss med ”Kort biografi med litet testamente”, där han uppehåller sig vid några centrala ögonblick i sitt liv. Bland annat påminner han oss om att han har sina rötter i Flädie by utanför Lund. Mer om hans bakgrund får vi veta i ”The Haters” som är ett av tre extranummer.
Med den akustiska finalen, ”Die Mauer”, fjärmar han sig från det självbiografiska spåret. Samtidigt understryker det skarpa framförandet av Ebba-klassikern att 52-åringen gör alldeles rätt som gräver i sitt förflutna.
Thåström har aldrig skakat om mig tidigare. Men denna kväll gör han det. Med besked.
Kommentarer