Svårstartad Madonna lyfte till slut
Madonna
Ullevi, Göteborg
Lördag 8 augusti
Pop
Betyg: 3
Nöje. En svartklädd Madonna gör entré, sittandes på en M-formad tron med högerbenet nonchalant dinglandes över armstödet. Från startskottet till det avslutande gympapasset två timmar senare viker stjärnan inte en tum från sin ursprungsplan. De drygt 60 000 Ullevi-besökarna ska dansa till en show som är välplanerad in i minsta detalj.
När världens yngsta 50-åring spelar i Sverige för första gången på 19 år handlar det om att bevisa att det bara finns en Madonna. Hon går ut hårt med första spåret från senaste albumet ”Hard candy”, den platta som hela Sticky & sweet-turnén bygger på. Pharrell Williams-producerade ”Candy shop” börjar med ett pumpande beat och en basgång som får marken och inälvorna att skälva.
Den söta inledningen följs av löjligt medryckande ”Beat goes on” där Madonna framkallar Kanye West på videoskärmarna. Lite senare ska också fyra Justin Timberlake dansa på scenen.
Showens andra del är en kavalkad av 80-talshits som börjar med ”Into the groove” och följs upp av en lyckad houseversion av ”Holiday”. För första gången känns det som att konserten tänder till när låten, till publikens jubel, mynnar ut i ett Michael Jackson-parti. Men det är referenserna till Madonnas eget 80-tal som gör att man delvis, trots en fantastisk show, väntar förgäves på något som aldrig kommer.
Madonna har inte för avsikt att bjuda på renodlad nostalgi. I stället leker hon med låtmaterialet. Inte ett nummer framförs utan att först ha uppdaterats. Så vävs till exempel ”Vogue” ihop med ticktock-beatsen från ”4 minutes”, ”Human Nature” med ”Give me moore”. ”Dress you up” kompletteras med distade gitarriff. Det känns naturligt för en stjärna som gjort det till sitt signum att ständigt förnya sig och sällan, eller aldrig, blicka bakåt. Effektivt fångar hon själva essensen av fenomenet Madonna i den där kombinationen som bara hon kan blanda ihop i exakt rätt dos. Ändå känns det som att hon någonstans har lagt alla ägg i samma godispåse. Det finns knappt några långsammare låtar och flera nummer slutar i antingen rave eller etnoös.
Hon går så långt att hon gör upp med sitt förflutna genom att klä ut fyra dansare till Madonnor från förr: en i boy toy-dressen, en annan i ”Material girl”-outfit. I en självironisk gest river hon perukerna av dem medan hon sjunger ”She's not me”, som för att säga att det är Madonna här och nu vi ska fokusera på.
Och det är omöjligt att göra något annat när hon helt ensam, mitt i ett virtuellt ösregn sjunger ”Devil wouldn’t recognize you”.
Några låtar före slutet kommer Madonnas egna politiska debattinlägg. På videoskärmarna: En termometer som kryper uppåt mot kokpunkten, svältande barn. Dawit Isaak, Aung San Su-Ki och så slutligen Barack Obama.
Kvällens sista nummer är en hysterisk version av ”Give it to me” som piskas in i oss. Här har Madonna lånat Jacksons vita paljetthandske, tar sig djupt i skrevet och räcker finger åt de som förtjänar det. När hon sjunger ”noone’s gonna stop me” är det på gränsen till övertydligt. Det är så självklart att ingen försöker stoppa henne i kväll.
Kommentarer